Jag läste en blogg, en kille som ksrev om att man låter som sina föräldrar.
Det är något som jag funderat mycket på.
Det var ju mycket som jag sa att jag aldrig skulle göra.
Men så helt plötsligt hör jag mig själv gå på som min egen mamma.
Jag tjatar om samma saker som hon, som egentligen inte har någon större betydelse.
Saker som jag inte fick göra som jag tänkte att så ska mina barn få göra...
Nu sitter jag och tjatar om att man inte kan ha så mycket o´boy i mjölken, att man ska bre smör på den andra sidan på det hårda brödet, att man inte får doppa det blir så slabbigt. m.m m.m
Jag som älskade att doppa riktigt slabbigt i min alltför mörka o´boy.
Nu sitter jag och tjatar om samma meningslösa saker.
Jag har funderat över om det är för att man vill att sina barn ska bli en bättre människa än vad en själv var /är! Att man i sin tro på sina föräldrar tror att de har rätt...
Att mina barn ska bli en mycket bättre kopia av mig. De ska bli perfekta
Men vem i hela världen har sagt att det som min mamma tjatade och förbjöd är det rätta att det skulle vara det "perfekta" sättet att vara människa på?
Mina kära små barn alla fyra!
Doppa och slabba och smöra hur mycket ni vill ni är perfekta för mig! Alltid!
1 kommentar:
Som sagt, jag är ju inte så gammal så jag blitt mamma än! å tur är väl det...vet att jag säkert skulle vara sån gnat tjatig kärring! menar hör ju redan hur killen gnäller hela dagen lång om att ja tjatar! =) haha det roliga är att jag då inte påpekat ett skvatt om hur det egentligen ser ut utan lagt fram det snällt...men mne män å kvinnor hör saker väldigt olika! =) Ha det gött!! Kram kram!
Skicka en kommentar