onsdag 25 juli 2007

Vad kan jag säga

Träffade Ingela igår.
Vi satt och fikade på busborgen och så ser jag att Ingela kommer.
Jag sa det till Cissi.
Jag såg i ögonvrån att Ingela tyckte det var jobbigt att träffa oss.
Jag blev helt ställd och visste inte om jag skulle låtsas att jag inte sett henne och fortsätta på den linjen. Skjuta på det ett tag till.
Sån fegis jag är.
Jag blev alldeles yr i skallen och ville åka hem. Vad fan gör man? Vad ska jag säga?
Jag beklagar sorgen. Jag är hemskt ledsen att din kille och din dotters pappa gick och dog. Trist...JAg är hemskt ledsen att Fredrik är borta.
Fan vad hemskt det som hände. Hur mår du?
Det finns ju inget att säga...

Jag tittar upp och hon tittar på mig. Jag vill inte! Jag blir nästan panikslagen. Jag ville inte att hon skulle bli utsatt för något sånt här...
Hon går emot mig. Jag reser mig och möter henne.
Hon ser ut precis som vanligt på håll, samma gamla Ingela.
Men så möter jag hennes blick. Hon har tappat fotfästet det syns i hennes ögon som sakta fylls med tårar.
Jag kramar och håller om, villl inte släppa taget. Vill inte se hennes blick.
Jag viskar, Jag vet inte vad jag ska säga, det finns ju inget jag kan säga.
Hon viskar tillbaka, det är en katastrof. det är en katatstrof.
Ja, vilken fullständig tragedi.
Jag känner hur jag fylls av sorg, jag vet inte om jag klarar det här. Börjar jag gråta nu slutar jag aldrig tror jag.
Vi tittar på varann, våra ögon är helt överfyllda av tårar.

Då puttar en tjej på mig som sitter vid bordet vi står bredvid och säger att hon inte vill ha mig i sitt fika! Uppenbarligen tycker hon att jag står för nära hennes fikabord.
Jag blir skitsne! Jävla brud, hur fan kan du sitta och bekymra dig över något liknande? Jag vill säga Hur fan kan du bekymra dig över sånt? Hennes man dog i onsdags! Deras barn har ingen pappa längre! Och det här är första gången jag träffar henne!
Håll käften och njut av ditt kaffe, det är en sån kort stund som vi står här, försök att stå ut. Men jag säger inget, vi bara flyttar oss.

Men samtidigt blir jag tacksam att hon avbryter oss. Jag kämpar och kämpar ska inte börja gråta. Jag vill vara stark.
Ingela säger, jag kan inte vara hemma, jag kan inte vara någonstans.
Barnen måste få göra något. Så vi åkte hit för här skulle jag nog inte känna nån. Så är ni här.
Men jag vill inte vara här. Men jag vill inte vara hemma heller. Jag kan inte vara nånstans...

1 kommentar:

Anonym sa...

Stackars familj :( Man kan inte ens tänka sig hur fasansfullt det måste vara och ändå måste vara där för sina barn och vara stark för dom när man helst vill försvinna in i sin värd med sin sorg kan jag tänka mig måste vara olidligt.