rån

Idag så säger min en elev plötsligt.
-det är ett rån i banken nu!
-va? sa jag och undrade vad hon gick på
-det är en som precis rånat banken nu....hon såg ut att vara vid sina sinnens fulla bruk
-men var får du det ifrån? undrade jag
-min svägerska ringde nyss från banken, hon är där! med sina barn, nu såg hon lite mer stressad ut
-va? är det sant? vaddå? ringde hon medan banken rånades? frågade jag
-nej, han hade precis sprungit därifrån när hon ringde. Stackars barnen! De får inte gå därifrån för polisen...
-men, herre gud! sa jag

Efter ca en halvtimme kom samma elev och frågade om hon kunde åka hem...
hennes svägerska mådde inge bra och var alldeles ensam hemma, hennes man jobbade.
-ÅK hem! sa jag bara

Hmm, det känns nästan som om jag varit med i ett rånardrama.

trött

inatt vaknade jag av att Juliana kom in och sa att hon var rädd.
Jag märkte att hon kröp ner bredvid adde så jag tyckte det var frid och fröjd!

Sså hör jag efter en liten stund Juliana säga
-sluta!
sen var det tyst igen men allt upprepades igen
-sluta!
jag började fundera vad de gjorde egentligen. och så var jag tvungen att gå på tjottahejti då såg jag att båda ongarna låg bredvid adde.
tyckte väl att det var trångt...
kikade upp mot klockan för att fatta vad klóckan var...
jag var så trött så jag var yr...
men till min belåtenhet såg jag att klockan var 00.30...
pjuuuu tänkte jag, då hinner jag somna om iallafall....
låg en stund till och lyssnar till barnens
-sluta!
jagblev arg!
-ska ni ligga här så ligger ni tysta och sover!! vill ni göra något annat så gå härifrån!!!
det blev tyst i ca 3 hundradels sekund...
-jag reser mig upp och talar om att jag minsann ska gå ner och sova! I soffan!
stampar mig ner för trappan och häller upp en treo och ser framemot att få somna om.
Tittar rent reflexmässigt upp på klockan...
då är klockeländet strax efter 6!!!!
på morgonen!!!
ruttet!!
det var bara att ställa sig i duschen.

gummi

jag har ibland fått höra att jag grimascherar en del när jag pratar och berättar...

idag pratade vi om tatueringar på jobbet (hur vi kom dit, vet jag inte) men de frågade mig om jag hade nån eller om jag skulle tatuera mig.

Jag har ingen tatuering. och ska jag skaffa?
Jag har alltid kunnat skylla på min smärträdsla...
men nu insåg jag...

När jag var i 22 årsåldern bodde jag i lägenhet och hade en grannfamlij ovanför med en pigg och alert medelålders mamma.
Jag minns så väl när det en kväll blev ett otroligt liv utanför lägenheten.
Nyfiken i en strut smög jag till fönstret för att tjuvkika på vad som hände...

Damen ovanför är ordentligt på lyset står och skriker efter sina barn.
och när de tittar ut tjuter tanten av glädje.
-Jihoooo!!!!! Kolla! skriker hon
tar tag i sin överdel drar ner den och blottar sitt bröst.
Där prydde en illandes ny tatuering.
-OOOOO, jag fick den av honom i 40 årspresent, skrek hon lyckligt och pekade på mannen bredvid.

Jag mådde nästan dåligt åt att en så gammal kvinna var så full och hade tatuerat sig!
Försökte hon vara yngre än hon var?
och så lovade jag mig att ALDRIG man skulle tatuera sig i så gammal ålder!

när jag hade berättat klart detta för mina elever skrattade de och sa
-Snälla! kan du inte berätta det igen!
-va? sa jag väldigt undrande...
-det är så roligt att titta på dig och ditt ansikte när du berättar något!

inte riktigt den reaktionen jag trodde jag skulle få...

Människor

jag tycker att det är kul att träffa nya människor av alla de slag.
De enda som jag har svårt för är de som har näsan i vädret och tycker att de är förmer än andra.

När man inte kan heja på städerskan på jobbet t ex. eller att man ogärna (låtsas inte se) hejar på den som kommer utan rätt märken på kläderna, bilen eller dylikt.
Jag tycker synd om dem. De lever i en sån liten värld, de går miste om så oerhört mycket.

Människor ger mig kunskap och erfarenheter.
Männskor ger mig en ny syn på mig själv, jag lär mig om mig själv genom möte med andra.
Det är spännande med MÄNNISKAN.

Det var ett evinnerligt tjat på mig med just det ordet.
Men det är ju så jag ser på oss. Vi är människor allihopa.
Jag ser inte ras/kön/etnicitet...
Med nyfikenhet möter jag nästa människa, och ibland ser jag eller hör att människan jag möter inte är lik mig det gör mig ännu lite mer nyfiken...jag vill veta mer!
om människan.

Integrering. ett mycket väl använt ord i dessa tider...
Adde och jag har diskuterat fram och tillbaka...Sverige Demokraterna.
Rädsla och hat.

Vi lägger ut ansvaret på våra politiker.
Våra invandrare ska integreras bättre, inte grupperas bla, bla, bla

Men möjligtvis ska vi alla ta vårt ansvar.
Vi kan väl var och en ta på vårt eget ansvar att möta och ge dem ett välkomnande eller en chans till att känna sig som en i landet Sverige.
Det behövs så lite.
Ett litet ord på bussen istället för att vända ryggen till eller ta upp tidningen framför ansiktet...

De kommer inte in i svenska samhället för att de flesta inte vågar eller kan gå uppför trappan när de flyttar in och hälsa dem välkomna.
Tacka dem som kommer och bjuder på sitt istället för misstänksamt inspektera och ge en svensk pik som inte når fram...

På arbetsplatserna...tiden finns inte! Det är ekonomin som styr.
Det finns inte tid att ta emot en praktikant som behöver träna på språket.
Vi hinner inte förklara vad allt heter på svenska, vi hinner inte ge dem en chans att lära sig svenska språket, nyckeln till vår gemenskap, till verktygen som bygger broar som gör att våra rädslor försvinner...

Igår blev jag anklagad för att behandla andra kränkande.
Jag blev så ställd och ledsen.
Totalt oförstående blev jag sittandes, skakig och ännu mer ledsen.
Jag?!
Hur kunde de bli så?! Hur kunde jag ha byggt upp en vi och dem känsla under en så kort stund?!
Naturligtvis bad jag om ursäkt...Jag förklarade att jag absolut inte på något vis hade menat att göra någon ledsen.
Jag bad om ursäkt för min okunskap, att jag pratat och tagit emot dem på mitt vanliga sätt.
Att jag inte förstått bättre, att jag hade gått över en gräns som jag inte vetat om.
Jag sa att jag nu hade lärt mig något som inte skulle inträffa igen.

Men nu när jag har landat mer i detta...Det är inte bara en som ska komma in med öppet sinne och försöka vara andra till lags.
Alla måste vi vara öppna och läsa av människor.
Känna efter på HUR saker och ting sägs.
Vi ska inte alltid ta för givet att någon vill illa eller trycka ner.

Jag tror att vi alla måste ta ansvar för att vi alla ska kunna integreras med varann... ALLA.

Med öppet sinne och nyfikenhet på varann, våga möta och ta kontakt.
detta inte bara människor från olika länder, detta behövs överallt.

Sen vet jag ...man går inte ihop med alla. Inte jag heller!
men de som vi inte går ihop med behöver vi ju inte vara tjabbiga emot.
vi kan ju faktiskt hejja och gå vidare i världen som vi faktiskt har inpå knutarna om vi bara vågar öppna dörrarna...

long time...

Detta inlägg skriver jag endast tillägnat en viss person.

Personen önskar att jag ska skriva något lite då och då...

Sommaren är kort. Nog tusan var den kort. så pass att jag inte hann vara ledig.
och inte tusan regnade den bort heller.
det kan ni tacka mig för.
för om jag hade varit ledig såååå hade sommaren regnat bort!
ja! vilken slutledningsförmåga som genast laddade sig fram genom cyberrymden och alla ställer sig på rad och gör vågen men fastnar nere och ser ut som knäböjande bedjare som har börjat tillbedja den nya Guden.
Vickiehickietoria!

yes, box alright! här var det ordbajsning på hög nivå.

förresten.
jag har gjort scendebut.
stått och gjort bort mig för en sisådär stor folkansamling.

vill man se kan man söka på youtube....skriv fastbo.... då blir det annat ljud i skällan.

ja, det var allt för denna gång.
och hoppas det går bra att läsa detta från en Iphone.
PoK

sing, sing, sing

Jag sjunger inte inför folk.
Inte för att jag inte kan...för det vet jag inte, har ju aldrig gjort det.
Utan av rädsla för att jag inte kan, skulle jag tro.
Har svårt att förstå hur privat och personligt jag tycker det är med sångröst,
MIN.
alla andra tycker jag vare sig de har fantastiska röster eller sjunger så där är så modiga och duktiga som sjunger. Högt?! inför vem som helst.

Adde har en dröm. När småttungarna flyttar hemifrån ska vi köpa en husbil eller husbåt och resa runt i världen och spela och sjunga för mat.
Jag har alltid sagt och tyckt att han är galen.
Jag kan gå med hatten och låta folk lägga en slant. eller så kan jag titta på när han äter sin "lön".

En dag vaknade jag upp...asså inte på morgonen utan jag kom till insikt.
Jag skulle ju egentligen vilja göra det.
Sjunga med Adde! fasen vad kul det skulle vara!
och varför skulle det vara en omöjlighet?!
Jo, jag. och min sångröst eller min obefintliga sångröst.
Jag blev arg och ledsen!!! på att just jag hade fötts med en så gräslig sångröst!!
sen gick jag omkring och var ledsen i några timmar, på mig själv, i min ensamhet.
Så drabbade mig en ännu värre ilska!
Nu var jag heligt förbannad!
På att det var JAG själv som stoppade mig!!
Ingen annan än jag säger åt mig att jag inte klarar det.
ingen annan än jag vet egentligen hur jag sjunger.

Så i ren och skär ilska ringde jag och bokade tid hos en sångpedagog.
Idag ska jag gå på min andra lektion.
Det är så fruktansvärt nervöst...
Jag känner inte igen min egna röst alls.
Sprödare och bräclkigare får man nog leta efter.
men...
jag vågar görat...

det är spännande.

hahahaa

imorse när jag satt i bilen på väg till jobbet kom jag på...
skorna som jag plockat fram till Vigg stod kvar på gästrumsgolvet...
Ingen kommer hitta dem där och ingen kommer heller veta att jag gjort med omaket att leta fram dem så jag tänkte att jag ringer och berättar.
Det är Vigg, himself som svarar
-Hej, det är mamman sa jag
-HEj! sa han mycekt glatt inte som om vi nyss hade sagt hej då.
-Du, jag har letat fram ett par skor som du kan ha på orienteringen idag förklarade jag snabbt
-Jaha!? mycket glatt kom det från luren
-kan du gå in i gästrummet, de står på golvet där.
-jahaja! det kan jag sa han lika glatt
Jag hörde hur han gick och så frågar han
-Nu, är det jeansblåa?
-nej, de är svartröda svarade jag
-jaha! sa han glatt! Står det något på dem?
-Hmmm, sa jag ehm, det vet jag faktiskt inte, har inte tänkt på det svarade jag
-ehmmm....han funderar en stund så säger han...
-ok, låter de så här när man tar på sig dem?
Jag hör hans glada stämma försvinna från luren....
sen hör jag bara ett knastrande prassel...

Hahhaah

kan inte

tänk vad konstigt det är .

Ju mer man lär sig om något desto större blir det och till slut känns det som att man inte kan något.

jag är en mycket liten person som har mycket att lära.
och vill lära
är alldeles för nyfiken för att sluta.

mycket

för en sisådär månad sen såg fredagen den 26 mars lugn ut.

sen kom den sk ketchupeffekten i full fart...

Imorgon tar jag tåget kl 7 till Västerås och jobbar fram till kl 12.
Kl 12 samma dag släpps min psykologitenta....
den håller på till kl 13.30.

Arbetsförmedlingen ringde mig i måndags och tyckte att jag skulle gå på en anställningsintervju till ett jobb som de tycker skulle passa mig...

kl14.30 ska jag på anställningsintervju.

Halv 8 hos mig tycker jag är ett trevligt program och ville görat själv med några härliga och matglada vänner.
sååååå

kl 17.30 blir vi 12 pers (med barn) som ska äta trerätters middag...

IIiiiiiii....hur ska den dagen gå?

varför?

ärrad, sargad av livet.

det är svårt att stå för och visa upp sin svaghet.
sakta men säkert kommer näsan högré och högre över vattenytan.

jag har varit ledsen och jag har känt mig besviken.

ibland på vissa personer men ibland även på hela mänskligheten.

det är viktigt för en del att sätta sig över och trycka ner...
när livet känns som ett teaterdrama att det inte finns så mycket äkthet med längre.
då blev det tungt att skriva ner och på så sätt mer eller mindre vara tvungen att visa sin mest
svaga sida.
visa att man bryr sig, att man reagerar.
Jag klarade inte det det är en av anledningarna till att min blogg legat i träda så länge.

vi får se vad som händer nu...
jag känner mig lite starkare och fått lite distans till allt som hänt och kanske kan jag se det ur ett annat perspektiv och kan "prata" om det, kanske skratta åt det...

men jag mår bra! och jag kommer krypandes ur min grotta som jag har behövt grotta in mig i.

dagens soluppgång!

egen säng!

iförrgår när adde och jag gick upp för att nanna kudden var det tvärbäddat i vår säng.
jag var oskyldig...

men det trodde inte min käraste utan överröste mig med glada tillrop.
men jag fick stopp påán.
vi tittade på varann och ut mot barnens sovrum
log mjukt och kärleksfullt mot varann och i fullständigt samförstånd.
barnen! det goa småttungarna ville överraska sin mor och far!
-åhhhh, de vill gottgöra att de busade i vår säng sa adde med övertygelse.
-jaaa sa jag med drömlikt tonläge...
Tills jag....
drog upp täcket på min sida...

en kissfläck med bajskluttar i!!!!
jag fattade läget på en halvhundradel!
de, goa, småttungarna!( HA) hade tagit upp kaninjäveln i MIN säng där hade han mocka ur sig både det ena och det andra!

Jag blev galen!
jag sprang in i barnens rum där de låg nerbäddade och hopkrupna.
jag skrek (inte skithögt men tillräckligt)
-HAR NI HAFT KANINEN I MIN SÄNG???? HAR DEN PISSAT OCH BAJSAT I MIN SÄNG???

yrvakna och i chock tittar de upp på en galen mamma och genast!!!! blundade och låtsades sova igen...
-DET ENDA JAG BEHÖVER ÄR ETT SVAR!!! ÄR DET KANINENS KISS OCH BAJS SOM LGGER I MIN SÄNG? I MIN NYA SÄNG?? ÄR DET KANINEN SOM HAR GJORT DET? SÅ JAG VET VAD DET ÄR SOM LIGGER I MIN SÄNG??? SVARA?
ett litet öga tittade fram och så nickade ett huvud.

oh my god vad arg jag var!
jag gick in till barnen igen och sa att de aldrig mer var välkomna till vår säng!

vi bäddade rent och försökte tvätta bäddmadrassen...

vi lyckades somna och vaknade av juliana som var på väg upp i vår säng
-nej! tack, du är inte välkommen hit något mer nu!
skiiitsur gick hon ner.

sen hade vi en diskussion där jag fick dem att förstå hur ledsen och arg jag hade blivit på dem och vi sa även att de har inget att göra i vår säng.
det är vår säng och där vill vi sova.

Inatt har jag inte hört ett ljud från barnen.
JUliana kommer i vanliga fall varje natt och ligger och sparkar på oss.
men nej inte en käftsmäll på hela natten.
vi vaknar kl 10!!!
Då har de gått ner och slagit igång teven själva.
inte ett försök till att komma till vår säng.

ok, det är skönt att få ordentligt med plats!
det ska jag inte hymla om och det är ännu skönare att inte ha någon som sparkar på en!!

men...
jag vet ju att juliana är mitt sista barn.
den sista som kommer att komma och lägga sina goa, varma armar runt min hals och somna om tätt tryckt mot mig.

allt går ju så fort.
jesper som också kom in till mig, kramades och tryckte in sina fötter mellan mina ben och somnade om.
jag minns inte när han slutade med det.
det känns så sorgligt att jag inte minns det tänk om jag inte njöt av den sista gången,
det var bara ett naturligt steg...han skulle bara sluta med det...
och sen hände det aldrig igen...

jacob har aldrig sovit i min säng. har från första början velat sova ensam...
vigg har sovit hos oss men han har säkert fattat tycke för att få utrymme i sängen. så han har stannat kvar i sin säng när juliana gått till oss.

ja, det är väl en naturlig del av livet.
synd att den skulle sluta så här bara.

rackarns ungar!

mmmmmmmmmmmmat

nu har jag precis lagat
älgbiffar med kantarellhollandaise och enbärssmör.
och råstekt tändstickspotatis....

hur gott som helst!

sen har jag bakat en prinsesstårta.
på riktigt!

Kom nurå så vi får äta!!!

ingen vanlig dag

för det är min födelsedag!
hurra hurra hurra!

mycke nu

I helgen tänkte jag tankar som inte var någe glada...
typ
det som skulle kunna hjälpa min familj var att jag dog, dödde och försvann...
då skulle de kunna leva på livräntan, då försörjde jag dem igen...
var jag så dum som sa upp mig från ett jobb så var jag nu tvungen att ta konsekvenserna av det.
och det enda som återstod var dödens död.

Nej då men inte långt därifrån.

Jag visste inte vad jag skulle göra, har ju gjort så mycket som jag kan känns det som.
utan att mordhota någon att ge mig ett jobb.

det är helt värdelöst med ekonomi, när man inte har någon...
det t o m sätter hela förhållandet i gungning.

Igår fick jag papper om att jag kommit in på en fristående kurs på malmö högskola 100 % distans.
Pju, nu får jag iallafall csn pengar tänkte jag!

sen ringde en som hade fått tips om mig, de söker hjälp till sitt café och hört att jag kan baka och laga mat.
det blev bestämt att jag skulle dit på kvällen.

strax därpå ringde en som ska vara med och starta upp ett boende för ensamkomna flyktingbarn.
de vill att jag kommer på torsdag och börjar gå dubbelt innan de startar upp på riktigt...

idag får jag veta att det var 5 st som inte kom på uppropet till beteendevetar programmet...
jag står som 2 reserv.

vad i hela världen!?
vad ska jag göra nu då?

idéer

jag biter mig själv i svansen snart.

har ingen given väg att gå efter, springer snart bara runt i en cirkel.
jag har ju inga som helst problem med att hitta på vad jag skulle kunna göra.

det är bara det att jag inte sätter någon idé i rullning.

tänk om det fanns ett jobb som gick ut på att man ska vara idéspruta.

jag hittar på nya saker att göra och ännu fler lösningar på redan befintliga idéer.
det är faktiskt rätt jobbigt fast samtidigt kul...

depprock

jag har haft en riktig svart helg.

men jag äslkar och då lever jag.
så länge jag älskar är det ingen fara.

men det är svårt, jag som oftast ser det positiva i det mesta.
har dragit ner rullgardinen.
vill inte dra i snöret så den går upp.

men så tänker jag på den gamle kinesen som jag träffade.

"du, har du det jobbigt? Låt katten gräva i det. Gå vidare och lämna köksdörren öppen!"

jag värms och känner hur det pirrar till lite grann....tills jag råkar titta ut.
det finns ingen katt som kan gräva i det här vinterlandskapet och skulle vi lämna köksdörren öppen?!
då frös vi ihjäl.

rättelse

inlägget nedan handlar inte om att jag vill bli av med Juliana.
definitivt inte!

men det är mer för hennes skull att hon ska få gå på dagis.
Vi har inga barn här i närheten så det blir inte den spontana och naturliga lekar i hemmiljön

och är hon inte på dagis glöms hon bort av de andra barnen.
inte av elakhet men de lever i nuet och då finns inte Juliana med där eftersom hon inte hon blir med i deras nutid.

så för min skull är det mer...

jag tar tillfället i akt och får umgås med henne.
snart går hon i skolan och då är den här tiden över då vi kan vara hemma tillsammans.

irriterande

jag är helt arbetslös nu och det suuuuger.

jag går sönder.

då får man inte ha barn på dagis annat än mellan 9-12.
det är helt ok för mig och än mer ok för Juliana.

men det blir ett väldigt åkande.
Vigg börjar skolan 8.
Juliana ska börja 9
Vigg slutar skolan 13
Juliana ska sluta 12.

Det går inte att låta Juliana börja kl 8.15- 8.30
och sluta runt 12.30
Tyvärr så här är reglerna.

Det innebär att Juliana inte kommer gå på dagis mer än absolut nödvändigt.
För det första så kommer jag knappt hinna hem innan jag ska åka med henne igen.
för det andra så kostar det att sitta och åka framochtillbaka.
för det tredje ur ett miljötänkande.
ska vi sitta i bilen i princip från 7.45 till 13.30?
det är ju inte heller bra!

Ok, nu har jag kollat upp om Vigg får åka buss.
Ja, det får han.
men eftersom vi bor på andra sidan av byn såååå
Bussen åker först och hämtar upp alla barn och lämnar de i skolan sen åker de och hämtar Vigg, bara Vigg och skjutsar honom till skolan.
hemvägen har jag inte fått helt klart för mig.
Ska han först sitta och släppa av alla andra barn kommer han sitta på bussen i en timme innan han kommer hem.
Vi kan inte åka till Västerås utan att han blir så åksjuk så han kräks...

Fy tusan för myndighetstjafs som gör att man inte kan mötas.

Juliana ska inte gå varje dag på dagis!
Det brukar hon aldrig göra så hon utnyttjar inte de där 4 timmar om dagen/ veckor heller....

Grrrr

Kylig

åh, denna vackra, genomträngande, gnistrande kyla!

Ögonen tåras av den fantastiska vyn och i samma ögonblick blir de till isbitar som fastnar i ögonfransarna...
Vattnet har gått samma väg fast det har gått så långt så det inte kommer en droppe ur kranen.
Rådjuren har varit och "bökat" runt i det som B har isolerat brunnen med...
BIlarna har gett upp, de vill stå där, på samma plats som vi parkerade dem och mer och mer börja likna två gnistrande ishögar som inte går att rubba.
Propparna proppa ur sig sina sista gnistror i ett försök att överglänsa de diamantbeströdda grenarna...
Internet strular så vi inte ska missa en sekund av utsikten.
Barnen är nerbäddade i soffan med dubbla kläder och både täcken och kuddar.
Allt för att de ska få en mysig känsla...
Då någon ovan där är rädd om vår hälsa...
Det är tydligen bättre att låta det bli kallt inomhus så omställningen inte ska bli så stor när vi går ut så vi har en medeltemperatur på 4 grader på golvet.
Anklar? ja, vad är de bra för? Nu känner jag inte dem längre så jag tror inte att de fyller nån särskild funktion!
Veden!
Den kära veden som skänker oss värme!
är slut.
Vintertider!
I LOVE YOU!
not!