Jag har hört till de där som tyckt att det varit lättare att sticka, fly än att tagit tjuren vid hornen.
Så fort jag visste att det var någon som hade det jobbigt så gick jag upp i rök.
Livrädd för att de skulle bli ledsna när jag var med. Livrädd för att de skulle bryta ihop när jag var med.
Såg jag nån på gatan paniksprang jag in på nån affär eller låtsade vara helblind vad som helst bara jag slapp facea(?) den personen som jag inte ville träffa.
Men nu i dagarna är jag tvungen att möta människor som mist någon.
Först Micke vars bror förolyckades.
Igår knackade Kerstin på och det var första gången sen henns mor gick bort.
Och igår träffade jag Ingela också.
Jag var helt slut igår.
Men det känns ändå skönt.
Att jag har träffat dem, nu behöver jag inte oroa mig för att träffa dem.
Jag har gjort det, nu vet vi var vi står på något vis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar