Jag sjunger inte inför folk.
Inte för att jag inte kan...för det vet jag inte, har ju aldrig gjort det.
Utan av rädsla för att jag inte kan, skulle jag tro.
Har svårt att förstå hur privat och personligt jag tycker det är med sångröst,
MIN.
alla andra tycker jag vare sig de har fantastiska röster eller sjunger så där är så modiga och duktiga som sjunger. Högt?! inför vem som helst.
Adde har en dröm. När småttungarna flyttar hemifrån ska vi köpa en husbil eller husbåt och resa runt i världen och spela och sjunga för mat.
Jag har alltid sagt och tyckt att han är galen.
Jag kan gå med hatten och låta folk lägga en slant. eller så kan jag titta på när han äter sin "lön".
En dag vaknade jag upp...asså inte på morgonen utan jag kom till insikt.
Jag skulle ju egentligen vilja göra det.
Sjunga med Adde! fasen vad kul det skulle vara!
och varför skulle det vara en omöjlighet?!
Jo, jag. och min sångröst eller min obefintliga sångröst.
Jag blev arg och ledsen!!! på att just jag hade fötts med en så gräslig sångröst!!
sen gick jag omkring och var ledsen i några timmar, på mig själv, i min ensamhet.
Så drabbade mig en ännu värre ilska!
Nu var jag heligt förbannad!
På att det var JAG själv som stoppade mig!!
Ingen annan än jag säger åt mig att jag inte klarar det.
ingen annan än jag vet egentligen hur jag sjunger.
Så i ren och skär ilska ringde jag och bokade tid hos en sångpedagog.
Idag ska jag gå på min andra lektion.
Det är så fruktansvärt nervöst...
Jag känner inte igen min egna röst alls.
Sprödare och bräclkigare får man nog leta efter.
men...
jag vågar görat...
det är spännande.
