I början av graviditeten är de flesta oroliga inför förlossningen.
Usch och fy, hur ska jga klara av det?
Allra helst efter alla "vänliga" själar som delar med sig, mer än gärna av sina förlossningserfarenheter. Och då naturligtvis de mest blödande och utdragna får man höra talas om.
Vilket ger ännu lite mer ångest inför den stundande förlossningen.
Men så närmare man sig slutet av graviditeten...
Man önskar inget hellre än att det ska sätta igång, magen är i vägen man går omkring och känner sig allmänt otymplig.
Så sätter det igång till slut och nog klarar man det! Fast det ibland kan kännas som att det var med nöd och näppe.
Känslan man har när Det lilla pyret, krabaten ligger på ens mage efter förlossningen är obeskrivbar.
Man kan inte för sitt liv förstå hur man kan älska så mycket.
Man skulle aldrig i sitt liv kunna lämna barnet.
Det finns ingen i hela världen som kan älska mitt barn som jag och hur ska man kunna vara utan barnet, det finns inte med i ens värld...
Så närmar sig barnet tonåren och då till slut 18 års tiden.
Då går man som mamma och tittar efter ett eget boende till den lilla pyret, krabaten.
Tänk att man alltid är förberedd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar