hahahaa

imorse när jag satt i bilen på väg till jobbet kom jag på...
skorna som jag plockat fram till Vigg stod kvar på gästrumsgolvet...
Ingen kommer hitta dem där och ingen kommer heller veta att jag gjort med omaket att leta fram dem så jag tänkte att jag ringer och berättar.
Det är Vigg, himself som svarar
-Hej, det är mamman sa jag
-HEj! sa han mycekt glatt inte som om vi nyss hade sagt hej då.
-Du, jag har letat fram ett par skor som du kan ha på orienteringen idag förklarade jag snabbt
-Jaha!? mycket glatt kom det från luren
-kan du gå in i gästrummet, de står på golvet där.
-jahaja! det kan jag sa han lika glatt
Jag hörde hur han gick och så frågar han
-Nu, är det jeansblåa?
-nej, de är svartröda svarade jag
-jaha! sa han glatt! Står det något på dem?
-Hmmm, sa jag ehm, det vet jag faktiskt inte, har inte tänkt på det svarade jag
-ehmmm....han funderar en stund så säger han...
-ok, låter de så här när man tar på sig dem?
Jag hör hans glada stämma försvinna från luren....
sen hör jag bara ett knastrande prassel...

Hahhaah

kan inte

tänk vad konstigt det är .

Ju mer man lär sig om något desto större blir det och till slut känns det som att man inte kan något.

jag är en mycket liten person som har mycket att lära.
och vill lära
är alldeles för nyfiken för att sluta.