jag tycker att det är kul att träffa nya människor av alla de slag.
De enda som jag har svårt för är de som har näsan i vädret och tycker att de är förmer än andra.
När man inte kan heja på städerskan på jobbet t ex. eller att man ogärna (låtsas inte se) hejar på den som kommer utan rätt märken på kläderna, bilen eller dylikt.
Jag tycker synd om dem. De lever i en sån liten värld, de går miste om så oerhört mycket.
Människor ger mig kunskap och erfarenheter.
Männskor ger mig en ny syn på mig själv, jag lär mig om mig själv genom möte med andra.
Det är spännande med MÄNNISKAN.
Det var ett evinnerligt tjat på mig med just det ordet.
Men det är ju så jag ser på oss. Vi är människor allihopa.
Jag ser inte ras/kön/etnicitet...
Med nyfikenhet möter jag nästa människa, och ibland ser jag eller hör att människan jag möter inte är lik mig det gör mig ännu lite mer nyfiken...jag vill veta mer!
om människan.
Integrering. ett mycket väl använt ord i dessa tider...
Adde och jag har diskuterat fram och tillbaka...Sverige Demokraterna.
Rädsla och hat.
Vi lägger ut ansvaret på våra politiker.
Våra invandrare ska integreras bättre, inte grupperas bla, bla, bla
Men möjligtvis ska vi alla ta vårt ansvar.
Vi kan väl var och en ta på vårt eget ansvar att möta och ge dem ett välkomnande eller en chans till att känna sig som en i landet Sverige.
Det behövs så lite.
Ett litet ord på bussen istället för att vända ryggen till eller ta upp tidningen framför ansiktet...
De kommer inte in i svenska samhället för att de flesta inte vågar eller kan gå uppför trappan när de flyttar in och hälsa dem välkomna.
Tacka dem som kommer och bjuder på sitt istället för misstänksamt inspektera och ge en svensk pik som inte når fram...
På arbetsplatserna...tiden finns inte! Det är ekonomin som styr.
Det finns inte tid att ta emot en praktikant som behöver träna på språket.
Vi hinner inte förklara vad allt heter på svenska, vi hinner inte ge dem en chans att lära sig svenska språket, nyckeln till vår gemenskap, till verktygen som bygger broar som gör att våra rädslor försvinner...
Igår blev jag anklagad för att behandla andra kränkande.
Jag blev så ställd och ledsen.
Totalt oförstående blev jag sittandes, skakig och ännu mer ledsen.
Jag?!
Hur kunde de bli så?! Hur kunde jag ha byggt upp en vi och dem känsla under en så kort stund?!
Naturligtvis bad jag om ursäkt...Jag förklarade att jag absolut inte på något vis hade menat att göra någon ledsen.
Jag bad om ursäkt för min okunskap, att jag pratat och tagit emot dem på mitt vanliga sätt.
Att jag inte förstått bättre, att jag hade gått över en gräns som jag inte vetat om.
Jag sa att jag nu hade lärt mig något som inte skulle inträffa igen.
Men nu när jag har landat mer i detta...Det är inte bara en som ska komma in med öppet sinne och försöka vara andra till lags.
Alla måste vi vara öppna och läsa av människor.
Känna efter på HUR saker och ting sägs.
Vi ska inte alltid ta för givet att någon vill illa eller trycka ner.
Jag tror att vi alla måste ta ansvar för att vi alla ska kunna integreras med varann... ALLA.
Med öppet sinne och nyfikenhet på varann, våga möta och ta kontakt.
detta inte bara människor från olika länder, detta behövs överallt.
Sen vet jag ...man går inte ihop med alla. Inte jag heller!
men de som vi inte går ihop med behöver vi ju inte vara tjabbiga emot.
vi kan ju faktiskt hejja och gå vidare i världen som vi faktiskt har inpå knutarna om vi bara vågar öppna dörrarna...
