orden som inte finns

Igår skedde en fallolycka.
En människa ramlade ner från ett tak, en människa med familj, släkt och vänner dog, Fredrik.

Hade det hänt i en annan stad hade jag läst och tyckt att livet är förskräckligt att "den" bara blev 33 år.
Sedan hade det antagligen lagts åt sidan nånstans i hjärnan och ev. kommit upp nångång när något likande hade hänt.
Nu när jag vet omständigheterna runt personens liv tänker jag annorlunda.
Jag kan inte släppa det alls.

12m hur mycket hinner man tänka på 12 m?
Hinner man förstå att nu är det kört?
Hinner man känna att det är ok eller hinner man få dödsångest?

Det är otäckt hur snabbt så många människors liv bara slås i spillror.
Ena stunden i telefonen, ska bara fixa en sak på taket sen tar jag lunch. Hör av mig senare...

Fasen man skulle ju vilja veta så man hinner ta farväl så man hinner vara extra snäll sista stunden.
Hinna säga klart det man inte sagt klart.

Det går inte ens att tänka på hur det kan vara för Ingela och barnen.
Jag känner mig så maktlös och liten, tänk om jag kunde göra något för dem.

Hans bror, Micke kommer till oss ikväll.
Jag känner mig yr och tom.
Hur ska jag vara? Vad kan jag säga?
Det finns inga ord, inte ett minsta lilla ord. Som kan trösta, lindra, förstå, glömma, få det som hände att aldrig inträffat.
Men jag antar att vi bara behöver finnas till just nu eller jag vet inte?

Det är konstigt att något så fruktansvärt kan inträffa och ändå fortsätter världen snurra.

Jag vill inte vara med om att få besök av två civilklädda poliser som vill komma in...
Jag vill inte vara tvungen att tala om för våra barn att pappa aldrig kommer hem igen.
Jag vill inte vara med om något sånt här.
ALDRIG.

Och jag önskar av hela mitt hjärta att Fredriks nära och kära aldrig hade behövt uppleva detta.

Ingela, jag tänker på dig.