Det var så fint sagt!

På semestern var Jacob och hans flickvän Josefine med, det var jättekul trodde aldrig att nån av de stora barnen skull vilja följa med nu förtiden.
(Tänkte att den tiden kanske kommer tillbaka om några år...)

Jag, Jacob och Josefine satt och pratade om dittan och dattan.
VI pratade om att vara glad och så.
-jag älskar att vara glad, sa jag.
-jaa, det märks, sa Josefine.
-ja, fast du gillar att vara arg också, sa Jacob.
-NEJ! jag älskar inte det minsta att vara arg, sa jag med eftertryck!
-Joho det måste du ju, sa Jacob
-nej, det gör jag verkligen inte men det finns vissa regler man måste följa och när det inte räcker att säga till nån gång. Då blir man arg till slut. Men ingen kan komma och påstå att jag skulle vilja vara arg!
-Nehej sa han och såg fundersam ut.

så säger han efter en liten stund.

-Ja, mamma, undrar vad det skulle blivit av mig om inte du har hållit på och bråka på mig?
Vilken looser jag skulle ha varit om inte du skällt på mig hela tiden sa Jacob. Jag skulle inte fått betyg i nåt ämne eller så...

Det är nog den bästa komplimang jag fått i hela mitt liv!
Ibland känns det som ingen fattar att jag håller på och bråkar och skriker och skäller för deras skull! Det är ju för deras eget bästa.
Jag vill ju bara väl. Fast det kanske inte låter så när jag skäller och så..
Därför blev jag så otroligt glad när Jacob sa så där!