ledsen

idag är jag ledsen.
Jätteledsen.

Jag har ju vetat att Adde inte varit överlycklig över hunden.

Jag vet att han försökt och jag har försökt ge honom så lite jobb som möjligt med hunden.
Jag har så innerligt velat att det ska funka.
men ajg är ju inte hemma jämt och kan se till att han inte behöver ha med jycken att göra.

och rent psykiskt blir det jättedrygt!
Jag försöker ligga steget före hela tiden.
Kolla så att inte Bazir springer till Adde eller att om han gör något tokigt att inte Adde behöver ta rätt på det.
Jag försöker ligga steget före med barnen så att Adde inte beöver tjata på barnen.

Igår kväll berättade Adde att han mår pyton.
Hela han känner sig som en sämre människa med en hund i närheten.
och jag visste ju det egentligen, jag har känt det.
och jag är så ledsen!
Barnen kommer bli ledsna, de ser Bazir som en familjemedlem.

Vi måste väl diskutera detta när vi ses ikväll.

HUr vi ska kunna hitta en lösning.
Jag tror att Adde tycker det är jobbigt för att han får dåligt samvete för att han inte "gör" nåt med hunden.
Att behöva tjata på barnen som inte låter hunden vara när han sover och vill vara ifred när han vill leka.
Adde vill inte vara i närheten när någon försöker "dressera" honom.
Adde får utslag när nån tjatar om "sitt" ,"kom" eller "loss".
Adde vill att hunden ska kunna lyssna på kommandon och det vill jag med.
men det blir otroligt drygt när alla möjliga och omöjliga ska försöka drilla hunden.

Bazir får ligga i soffan och mysa/sova det är ok för oss.
men det är LUGN som gäller där!
Men där busar ungdomar upp honom så filtar, kuddar flyger omkring och han börjar gräva sig fram i soffan.
Då är det återigen tjat!
Det är ju vansinnigt svårt att lära hunden något när det inte blir konsekvent.

Buhuuuu!

Jag vill ju så gärna ha Bazir!
men inte hellre än Adde