utbrott

Häromsistens blev ett av mina barn utsatt för en vuxens ilska.



Den vuxna blev antagligen rädd och såg det värsta scenarito framför sig och handlade orationellt och hårt.

Skällde ut mitt barn fast det inte hade hänt något.

Det hann aldrig hända något.

Den vuxna såg så arg och galen ut ("såg ut som om den trodde att mitt barn först rånade deras hus och sen försökte mörda deras barn".)

Det var en som såg allt från det hållet, som upplevde det hela mycket obehagligt.



Mitt barn tog oerhört illa vid sig och ville till vilket pris som helst åka hem.

Jag ställde upp det efter att den vuxna inte gav mitt barn någon som helst förklaring till varför den hade handlat på detta vis.



Mitt barn var alldeles blek i ansiktet resten av den dagen och mycket mammig och är det fortfarande.

Gillade inte att jag lämnade dagis i morse.



Jag vet och förstår att ibland kan det vara mycket, man kan vara trött, orolig elelr på dålig humör och agera lite knasigt.



Absolut! jag gör det.

Jag kan skrika och skälla på mina barn men jag försöker alltid förklara varför det blev som det blev.



t ex förlåt mig mig att jag lät så illa men idag är jag så trött så jag orkade inte mera

eller att jag tycker att jag har tjatat om samma sak 300 miljoner gågner och nu fick jag nog

eller usch, jag var så stressad för att vi skulle komma i tid eller vad som helst

sen brukar jag alltid säga att jag ska försöka att det inte blir så igen.
och om de är inblandade så ber jag att de kan hjälpa till så vi inte hamnar i en lika situationen igen



Men vi har inte hört ett ljud från denna vuxna.



jag har försökt skydda denna med förklaringar som

Den vuxna blev nog så rädd och orolig att det kunde ha hänt något så därför lät den vuxan så otäckt, men det gick ju över sen.



Jag fattar bara inte varför jag ska göra det?