Våra barn är aldrig tysta och aldrig stilla.
Det är säkerligen ett friskhetstecken men det ka nbli lite övermäktigt emellanåt.
Vi försöker lära dem hyfs och vett vid bordet.
Ett hyfsat bordskick alltså.
låta maten tysta munnen och ha huvudet rakt över tallriken, benen under bordet.
Lyssna klart på den som pratar innan de kan börja sitt oljud igen.
Be att nån skickar det som de vill ha istället för att ställa sig på stolen och kasta sig över bordet för att få tag i det som dn just då vill ha.
Vilket ofta resulterar i omkullvickade glas, mjölktetror, tröjor i maten o s v...
Helst av allt skulle jag vilja att de satt kvar och väntade tills alla ätit klart innan man lämnar bordet.
men som det är nu så jublar jag inombords när de ätit klart så jag kan skicka dem från bordet då kankse man får avsluta maten i lugn och ro.
Vi tjatar och tjatar och de hör och gör det som de blir ombedda att göra!
I ca 1 min.
Sen är det full gas igen...
Pjuuu!!
Idag sa ajg att vi har planer på att kanske bo på hotell eller gå ut på resturang men det går ju inte om inte de vet hur man ska bete sig när man är ute bland folk.
Julaian vrålar högt och helt vansinnigt innaan jag ens hunnti prata klart!
Hon öppnar sitt ljudorgan så mitt hörselorgan skadas.
-JIPII!!! JAG SKA DET!
Vi försöker få tyst på henne och samtidigt tala om att det är ju just det där man itne ska göra vid matbordet.
VIgg bevärdigar mig inte med en blick!
Han sitter och pratar med sig själv som vanligt.
Skeden ska på bal till slottet och undrar om gaffeln vill följa med...
jag tröttnar och säger
-Men, Vigg! du lyssnar ju inte ens när jag försöker prata med er!
-jo. då tittar han upp från baldansen mellan sked och gaffel
-jamen kan du tala om för mig vad jag sa då? frågade jag honom.
-ähm, joooo, du sa att vi ska få bo i en kantarell...
Hur ska man orka???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar