Skrik-Albin

KOm att tänka på en gammal historia från hä´lsingland.
Det ska vara en sann historia.
Det var en anledning till att min äldste lillebror inte fick heta Albin, för de gamla där uppe kunde inte låta bli att tänka på Skrik-Albin när de hörde namnet Albin.

Historien om hur Skrik-albin fick sitt namn.

Det var en lite npojke som hette Albin och bodde tillsammans med sina föräldrar och syskon.

Han brukade gå upp på nätterna för att gå på dass.
Egentligen vågade han inte men mamman och pappan tyckte han blivit så stor sa han kunde gå upp och ut själv.

Han inbillade sig både det ena och andra. men som en tapper pojke gjorde han det han måste...

Så en dag hade mamman städat och hållt på, hon hade hängt upp en fäll på översta räcket på trappen..
Den natten förändrades hans liv för när han tog tag i trappräcket och började gå ner i det becksvarta mörkret...började helt plötsligt fällen att glida ner och smeker Albin över kroppen som ett glidande spöke över hans kropp.
Pojken blev så rädd så han bara skrek och var helt förstelnad.

Detta satte sina spår i grabben.
Under hela sin levnad kunde han helt plötsligt utan anledning börja skrika för allt vad han var värd.
Han skrek när han stod i kön på affären, han skrek när han var ute på promenad.
Ja, han skrek helt oprovocerat överallt.


Alltså jag tycker det är så gräsligt!
Tänk att bli så rädd att det påverkar hela sitt lev efter.

Samtidigt kan jag ju inte låta bli att fnissa.
Tänk om jag satt där i kassan på sj och kunden jag har helt plötsligt börjar storskrika!
Eller om karln före mig i kön till bankomaten bara vrålar rätt som det är...
Ja, jag undrar hur jag skulle reagera?!

Fy hundan vilket handikapp!