familjehem

Vi bestämde oss för rätt så länge sen att vi kunde tänka oss bli familjehem.
Alltså fosterhem.

Det är många turer fram och tillbaka åsså kom sommaren emellan.

Igår var en pojke hem till oss och fikade.
En jättetrevlig och glad grabb i 15års åldern.
Vi fikade och han gillade min rulltårta.
Vi pratade lite om hans föräldrar och jag och min stora fantasi tyckte naturligtvis att han såg ledsen ut.

Allt funkade jättebra och han åkte därifrån.
Då började min skalle tänka.

Stackarn, det är klart att han helst vill bo hos sina föräldrar.
Men tänk om han tror att det är vi som vill ha honom så vi snor honom från hans päron?!
Sen lipade jag ett skvätt och såg framför mig hur han grät och längtade till sin mamma.

Det finns ju olika anledningar till varför han inte kan bo hemma hos dem och det borde han veta.
Just nu bor han på ett hem för grabbar på "frivillig basis".
Det borde ju vara bättre att bo i en familj?!
Fast han kanske trivs jättebra på hemmet?!
men...
Åhhh, jag vill ju att alla ska få vara glada och lyckliga.
Allra helst barn och ungdomar.
Ingen kan ju välja föräldrar...