städa

Det är inte askul å städa. Det kan nog ingen påstå.
Men att vara ensam hemma skruva på stereon högt och sen ta tag i huset. Det kan ibland kännas helt ok.

Det som kan göra mig på riktigt ruttet humör det är när någon bara går och sätter sig framför teven medan jag sliter.
Vissa kan t o m be mig sänka ljudet på stereon.
Då härsknar jag.
Ok, om det är mina egna barn.

Då skriker jag och för ett jävla liv om att de inte ska tro att de bor något jävla hotell heller.
Hjälp för fan till att städa! Tror ni att jag är ett hembiträde eller er slav eller något va? va?
Tror ni att bara för att man är mamma så kan ni köra slut på mig?
Tror ni inte att jag vill göra något annat än städa? Va? va?

Ungefär så kunde det låta när en tonåring sitter i soffan och gnäller över att man städar för högljutt.
Nu bor de inte här längre så jag slipper det.

Nu så har jag en bror som sitter i soffan...
Han hjälper till otroligt mycket. Hugger ved, rensar sly, passar barn o s v.
Men jag blir tokig när nån sitter i soffan och glor när jag städar.
Men jag kan ju inte skrika åt honom, jag kan inte klippa av antennsladden så han inte kan titta på teve.
Jag kan inte skälla ut honom och köra upp honom till datorn så han sätter sig och söker jobb. Han är ju för sjutton vuxen.
Skälla och gnälla och tjata på honom ska man inte behöva göra...

Nej, istället sitter jag framför datorn och skriver av mig all ilska.
Så när Adde kommer hem kommer det inte vara särskilt städat fast jag hade tänkt att han skulle bli glad när han kom hem och inte behöva känna en massa måsten så fort han kom innanför dörrrn.

Så var det med det!