röster från förr

När jag var hos mormor igår sa hon att det var en sak som jag måste lyssna på.
Javisst sa jag. Inga problem...( mormor heter Inga)

Hon slår på bandspelaren och jag hör ett evinnerligt babbel.
Mormor berättar att det är från julafton-74.
Så helt plötsligt börjar morfar prata.

Jag måste ju ha varit förberedd innerst inne men det var som ett slag i mellangärdet.
Hans röst, hans brytning...

Det var det värsta när han gick bort.

Jag kom inte ihåg hur han pratade.
Jag kunde komma ihåg hur han såg ut men rösten var helt borta.
Jag har legat och funderat och försökt komma ihåg hur han bröt på polska, hur han lät, längtat att en gång få höra honom igen...

Jag kommer ju ihåg alla knasig saker som kom ur honom hela tiden men det är ju sånt som vi andra fortsatte att tjata om och härma så det är ju mer oss andra än honom jag hör.

Jag var så ledsen!
och rädd för att jag aldrig mer skulle få höra honom. Aldrig mer få höra honom kalla mig morfars lillaflicka.

Så nu fick jag höra honom igen.
Jag hörde hur han sa:
God Jol Vickie, morfars lillaflicka...

Åh, hjälp vad jobbigt det var samtidigt som jag är glad att det finns kvar.

Mest tänkte jag på mormor.
På bandet är hennes älskade stora syster och man med och pratar som också de är borta.
Och förståss mormors egna man, morfar.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan Adde, mamma, torkel, pappa, carina, katharina, pierre, lollo, kalis, ragnar och johannes eller inte utan mormor heller för den delen.
Bara (det är inte bara) mina barn och barnbarn och barnbarnsbarn.
De som aldrig känt mig på annat vis än som mamma.
Ingen som kan minnas tillsammans med mig, svunna tider.

Shit vad hemskt det måste vara.
De som har betytt så mycket i hela ens liv är nu bara röster på ett gammalt band.
De kommer aldrig mer säga något annat än det som finns på bandet...
Vad ensam hon måste känna sig.
Mormor hör lite dåligt så hon sa att hon brukar sitta i fåtöljen och lyssna med örhängen (morfar trodde alltid att hörlurar hette örhängen)

Bara det att hon sa brukar...
Då gör hon det antagligen lite då och då.

Jag försöker tänka på vad jag ska tänka på nu... vad det här kan ge mig. hur ska jag kunna suga ur allt så mycket som möjligt innan det är för sent.
men jag vet inte...
det enda jag vet är att jag vill aldrig vara med om det själv.
aldrig