viktoriaexplosion

min familj får vara med om en explosion nån gång i månaden.

Jag blir så otroligt kissnödig varje gång jag börjar närma mig hemmet.

Det måste vara något psykologiskt.
Det är som att trycka på en knapp och blåsan blir överfull när jag är ca 3 km hemifrån.

Otaliga är gångerna där jag steppar ur bilen och ropar och stressar resten av familjen att springa fort, fort att låsa upp dörren, innan det händer en olycka... en våt sådan...

Men jag blir så fnissig när jag tänker på hur de måste uppleva min hemkomst från jobbet på kvällarna.
De sitter i soffan framför teven i lugn och ro utan en tanke på omvärlden.

Jag sitter i bilen och undrar om jag kommer hinna hem i tid eller...

När jag väl kör in på gården gör jag en snabb beräkning...

Kommer jag hinna sno med mig väskan eller ska jag bara rusa in.

Oftast är jag så slö så jag försöka dra med mig väskan så jag ska slippa springa ut till bilen igen sen.

Sen springer jag.

Slår upp dörren, sparkar av mig skorna ropar för att kolla att ingen ockuperar det viktigaste rummet i hela universum.

alla sitter som tända ljus i soffan och bara glor.

undra om de hunnit fatta att jag är hemma innan jag sitter där och släpper på trycket...