satt och snackade med en människa som jag känt i flera år men inte så väl.
Han pratade om sin mamma och sin syster och det var inget ovanligt.
Men så började jag fundera på hans pappa.
Hna har aldrig nämnt honom.
så jag frågade...
-din pappa? är inte han med längre?
han såg lite skeptisk ut sen kom det som jag förbannade min stora nyfikna trut...
-neej, han är död. han hängde sig på vinden. det var jag som hittade honom....
jaha?!? och vad i hela världen säger man då då?
-men hu? oj? fy! jag fick väl ur mig något slags sammelsurium av enstaviga beklagelser.
-ja, det var för jävligt,. Jag skulle aldrig ha tagit över huset. Jag bor ju där nu...
jag ba....åhhhhhh, varför skulle jag fråga!?!
-ja, just ja, ni bor där ja... det måste ju kännas fruktansvärt! Jag skulle aldrig gå upp på vinden. sa jag
-nej, det är klart...
sen fick jag mitt nyfikna lystmäte mättat av detaljer på hur allt gått till och då menar jag detaljer.
Fyyyy, vad egoistiskt det är att ta livet av sig.
Det tycker jag och kommer nog alltid tycka men det är nog mattsvart för dem som är där som inte ser någon ljusning alls...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar