nej, det blir inget mera

Adde ringde mig på jobbet och undrade om jag råkat få med mig hans plånbok...
nejnej sa jag och fortsatte jobba.

Det gick ett tag och jag satt i telefonen.
Hon som jag pratade med kom in på sin pappa, han bor hos henne och han har alzheimers sjukdom...
mitt i samtalet ringer adde igen och undrade om jag verkligen inte hade hans plånbok.
jag ursäktade mig till honom óch bad att få återkomma eftersom jag satt i telefonen.
-ursäkta mig, det var min man. jag var tvungen att låna hans plånbok igår och nu är den borta sa jag förklarande...men jag har ingen aning om var den kan vara.
-och vi som pratar om alzheimers. sa kvinnan i telefonen.

det var bara att fnissa.

Till slut hittade jag plånboken i min väska.
(fan) jag som hade tittat där?!

jaja, han skulle åka till mig på jobbet för att hämta upp den.

Han kom när det var rast och jag såg fler nyfikna barnansikten.
så fort han gått så kom det två tjejer...
-viktoria, pussades du? sa de och såg alldeles skärrade ut
-ja, det gjorde jag sa jag
men de stackarna såg så förskräckta ut så jag frågade
-får man inte det på skolan?
-neeej, det trodde de inte att man får.

Jag frågade adde när jag kommit hem om han sett att två tjejer kom till mig på en gång
-ja, de kom fram till mig sa han och storlog med hela ansiktet
-jaha? sa jag frågande.
Fasen vad glad han såg ut då...
-ja, de kom fram oc hfrågade om jag var din son!
-son????

Det var sista gången de flickorna får god mat!
de får gamla rester hädanefter!