pulkabacken

häromdagen sa jag till adde att det är synd oc hskam att vi aldrig kommer iväg på några utflykter med barnen.
Att alla vi känner åker hit och dit på alla möjliga roliga happenings med sina barn.
Vi tittade på varann och ställde oss frågande till varför.
vi har inga hobbyaktiviteter på kvällstid eller annan tid heller för den delen.
vi sköt tankarna åt sidan när vi konstaterade att vi gillar så mcyket att vara hemma.
tid kommer komma till annat.

Idag sa vi att vi skulle ta oss i kragarna å dra till storstan och åka pulka, lärkan here we come!

Jag talade om det för barnen när jag hämtade dem på dagis och fritids.
jaha...såg det ut som de tyckte.
och sen ville de hem först.
Hem? för att göra vad?
jo de ville hem, bara...

efter en del pickande och pockande så var vi på väg.
med mutan korv på ok.

Sen ville de inte gå ur bilen när vi var framme vid backen.
de ville sitta i bilen och åta korv men mest dricka sin läsk.
Juliana skrek som en gris för hon ville naturligtvis inte ha vantar inte sitta i pulkan....
osv...
Vi kommer upp i backen och Juliana säger att hon aldrig kommer våga åka här.
Vigg däremot satte sig på boben och försvinner i en rasande fart...
Jag tänkte att det var nog bäst att någon är på väg snabbt efter honom om det skulle hända någtot.
Det första som kunde hända var jag på, stjärtlapp från högsta toppen...
Schwooossch....
det var hopp, gupp och en vidunderlig fart,
och jag vurpar och snurrar runt i backen.
jag känner att huvvet får en rejäl smäll, men axeln...
axeln mår inge bra.

nu är jag skadad!
bara för att jag ville bedöva mitt dåliga samvete att göra något med barnen.
de ville inte, vi tjatade och mutade oc hjag skadade mig...

hemma bäst!