sorgsen

jag har ett vuxet barn.
om man är vuxen när man är över 20, har jobb och egen lägenhet och flickvän.
om man är vuxen då så har jag ett vuxet barn.

Jag har alltid rent egoistiskt velat ha en dotter.
En dotter har oftast bättre kontakt med sin mamma/famlij när hon växer ut och skaffar egen familj.

Jag hör av mig till min mamma så fort det är något.
INte för att jag misstror Addes mamma, absolut inte.
men det är liksom enklast så, att ringa till mamma.

jag tror det är lika vanligt som det är ovanligt att en kille ringer till sin mamma för att babbla om såna saker som jag ringer till min mamma och babblar om och med.

Nu har mitt vuxna lilla pojkbarn en flickvän.

och han hör aldrig av sig.
jag kan bli så ledsen över att de aldrig vill hälsa på här.
och jag får inte komma hem till dem, de hittar alltid på olika anledningar.
men de åker JÄMT(så känns det) till hennes föräldrar.
och hör han av sig till mig så är det för att han behöver något.
pengar/mat eller något liknande.

Nu påstår jag INTE att det är flickvännen som vill att vi inte ska ha någon kontakt det tror jag inte!

men det är så här det oftast blir .
Det är tjejen som styr sånt.
Jag gör det också.
inte för att jag inte vill träffa Addes föräldrar utan för att jag tycker det är så enkelt att träffa mina.
Där kan jag göra vad jag vill, de känner ju mig utan och innan.
Jag bara är.

Så jag har förståelse för fenomenet, jag hoppas och tror att flickvännen inte ogillar oss.

Men när det gått så långt så det börjar kännas som om jag blir utnyttjad.
När det bara kommer samtal från honom när det saknas något matriellt.
då blir jag ledsen-

För han saknas mig.