OKEJ 1986

Kommer ihåg en intervju som jag läste i OKEJ typ 1986. Det var ett reportage om Kiss. Paul Stanley sa att han skrivit hiten "heavens on fire" på 10 minuter!!! Eftersom det enda som dög då var Twisted sister och Kiss så tog jag till mig allt dessa gossar yttrade. -Jaha är det så man skriver låtar! Det var som om äpplet fallit ner i huvudet. Jag och min stenpolare Martin gick från högproducerande rockstrebers till jetmotorproducerande rockstrebers. Jag la sällan ner mer än just 10 minuter på en låt. Under en dag gjordes inte sällan 10-15 låtar. Ingen lät som Heavens on fire men de var gjorda på samma tid! En text som jag kommer ihåg var som strax följer. Jag hade tömt alla ideer och frågade Martin vad jag skulle skriva om. -Skriv nått om bilar och så, sa Martin (han hade Detroit Rock City i åtanke med biljakter och rök osv) Resultatet blev den rafflande "I love Toyota" (Skriven på under 10 minuter så klart!). "I like Simca, I like Volvo, I like Saab... och så fortsatte det fram till den förlösande refrängen "I love Toyota, I love Toyota..." Jag vet inte om jag då visste något om bilar förutom att mammas och pappas Simca inte startade om det var minusgrader. Det tog mig sedan c:a 15 år att inse att detta inte var något bra sätt för mig att skriva låtar. Vilda Hjärtans "Var har du sovit" tog mig 9 år att få klar! Långt från Pauls 10 minuter. Jag kan kläcka en ide på 10 minuter men sedan tar det ofta lång tid innan alla bitar fått falla på plats. Martin och jag, som ingen var helt lika övriga killar i klassen, bildade förstås ganska snart ett band. Vi var då, 1987, två i bandet. Bandets namn var Kwizted (Kiss och Twizted sister ihopslaget) vi spelade över våra föräldrars samtliga band med låtar som vi sprutade ur oss. Det var så förbaskat kul att bara skriva och spela in! När andra killar var på disco och spanade på tjejer så satt vi på rummet och intervjuvade varandra på engelska eller prövade hur länge man kunde få en rundgång att ringa utan avbrott. Alltid på högsta volym förstås. När min mamma ville få kontakt med oss drog hon ur proppen. Martins pappas oljetunnor och färgburkar blev trumset. Vad vi gjorde av innehållet väljer jag inte att skriva då vi sedan en tid lever i en EKOkommun. En gång lånade vi en grannpojkes riktiga trumset. Detta slog vi bildligt talat sönder och samman. Då vi fått slut på trumpinnar hämtade vi helt sonika grenar i skogen och fortsatte banka på trummorna. Allt till ljudet av ett nytt rekordförsök i att hålla en rundgång så länge som möjligt. När den enes föräldrar vänligt förklarade att vi kanske skulle ta en paus (De måste varit helt slut av allt oljud) så tog vi grejerna under armen och liftade hem till den andre.
Det blev långt det här. Vad jag igentligen ville säga var att det kan vara bra att låta en låt växa i sitt eget tempo.

Adde