Jag, en barnrumpa!

Jag var på anställningintervju häromdagen.
Han, Jörgen frågade om mina dåliga egenskaper.

(Jaja, först frågade han om de bra men ska jag skriva ner alla får de inte plats på denna sida. eh... )

Helt plötsligt för första gången i mitt liv kom jag inte på några dåliga egenskaper.
Det är ju pinsamt!!!
Till slut kom jag på

- jag blir sur. Riktigt barnsligt sur.
När jag sa det till Jörgen så såg han väldigt frågande ut.
Jag såg nog rätt så frågande ut jag med för det var liksom taget ur luften litegrann. Kände att det krävde nog sig sin förklaring.
-ja...jo när jag blir sur blir jag så barnsligt sur, jag kan inte titta på den jag är sur på.
eh...alltså jag menar...
ja, fan vad menade jag?
-jag har svårt för att säga till, prata klarspråk. Jag försöker göra en "snygg" antydning som jag vill att adressaten ska förstå.
Och förstår personen ifråga inte det blir jag sur. Jättesur, jag klarar inte av att titta på den jag är sur på.
Jag kämpar med mig själv och bannar mig självinombords.
Skärp dig nu dum huvud! Titta på han/henne annars är du för barnslig.

Det börjar bli bättre men vissa gånger klarar jag inte av att övertala mig själv att titta på personen.
Jag känner mig verkligen barnslig, en riktig barnrumpa. Fjant!

Jag måste lära mig säga till istället, prata klarspråk! Jag måste fatta att det finns ingen som kan förstå vad jag INTE säger.
Från och med nu ska jag titta på alla, även om jag är sur.