Inatt vaknade vi av att Bazir storskällde.
Adde gick upp och hunden stod i trappfönstret med rest ragg och skällde som en galning.
Jag kan ju bara säga att tack och lov att Adde var hemma.
Jag hade ju tyckt det varit rätt jobbigt att vara ensam hemma och vakna så...
Adde kunde inte se någonting?
Kanske ett rådjur eller nåt?
Jag hade knappt somnat om när jag hörde
-MAMMA! MAMMA!
Juliana ropade i panik under täcket bredvid min rumpa.
Hon låg ihopkrupen på mage med knäna under sig och skyddade huvvet.
-HJÄLP ta bort getingarna! ta bort dem, mamma!
man är inte riktigt vid sina sinnes fulla bruk vid den tiden efter att ha trott det varit inbrott ...
-ingen fara de är borta! kom upp och lägg dig här fick jag väl fram medan jag slängde ett öga omkring utifall att.
sen vaknade hon till tre- fyra gånger till och ville att jag skulle ta bort getingarna.
det var bara att ge garantier på att de var borta!
och de var ju inte särskilt svårt.
imorse skrattade hon högt åt alltihopa!
hon kom ihåg att det hade hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar