Fy, sån mamma jag är

Har ju redan dokumenterat lördagen lite grann.
Men tänkte berätta om den hemska mamman jag är.
Vid vår skogspromenad i lördags så kastar jag båda barnen i ett vattenfyllt dike..

När vi kommit ut på inägan, som var vårat mål finns det exakt hur mycket älgskit och nya älgspår som helst.
Jag tycker att det är läbbigt, tänk om det kommer en galen älgko och börjar jaga oss...
HUUU, vad i hela friden gör jag med TVå barn.
Tittar mig omkring för att kolla in stockar som jag ska kunna rycka åt mig föratt slå älgen i skallen. Medan jag börjar övertala barnen om att gå hemåt igen.
De tycker att det är jättespännande att titta på älgbajset och spåren.
Men med lite pick och pock om att vi ska klättra upp för en kulle (nästan hemma) så vill de gå.
I min iver att komma därifrån glömmer jag att mitt på ängen går ett vattenfyllt dike...
Väl där känner jag inte för att gå tillbaka hela vägen utan gör en snabbberäkning att jag kan kasta över barnen och hoppa över själv.
Talar om för dem vad som ska hända.
Tar Juliana under armarna och räknar till tre... precis när jag ska släppa henne får jag för mig att hon kanske ramlar framåt och får en pinne i sig,
så jag drar tillbaka henne lite, lite.
Men tillräckligt för att hon ska ramla baklänges ner i diket.

Vigg börjar asgarva och jag kan inte hålla mig jag heller och plurrar med ena foten för att putta upp henne medan jag väntar på hennes gallskrik.
Hon sätter sig vid dikeskanten och skrattar...

Nu är det Viggs tur...
Jag gör samma sak med honom fast han blir mer blöt. Han skrattar och skriker
-Jag tror jag badar! jag tror jag badar...
Jag hoppar över utan att ramla i.
Mina små gryn går framför mig med blöta hår och ryggar men tycker att det är jättekul att mamman kastade dem i vattnet.

sådan mamma!! fyyy