Upprättelse

Nu har jag fått upprättelse!

I alla fucking år som jag har varit hos tandläkaren har jag sagt att bedövningen inte tar.

Ingen har trott mig.
Alltid fått känna som om det är något fel på mig, jag har fått känna att jag ska sluta fjanta mig.

Du kan inte känna något, det vet vi säger de..
Och jag har känt varenda lilla rörelse i min käft.
Jag har varit så bedövad i ansiktet så jag har dreglat och tårarna har runnit för jag inte kunnat kontrollera ögonen.

Men känt det har jag!

SÅ har jag varit rädd så ända in i bomben.
Jag har känt fast alla säger att jag inte kan känna.
Jag har känt mig som en som inte klarar något.
Jag har känt mig helt värdelös.

Nu har jag varit med i ett projekt för tandvårdsrädda.
Gått hos psykolog och tandläkare.

Igår skulle vi bedöva och fixa en tand som jag bet sönder för några år sen...

Hon bedövade och jag kände INGET!
Hon sprutade i mer och jag tappade kontrollen över halva mitt ansikte .
Men tänderna, ICKE.
Jag sa det och hon sa hurtig som få., nej, men det kommer snart!
Du har fått så mycket bedövning så du kommer nog känna det som en riktig käftsmäll.

En stund senare...
Mina tänder känns precis som vanligt!
Mer bedövning.
Jag känner mig till och med yr i huvvet av all bedövning.
Och mina tänder, nada, njet och nothing.

Då börjar hon fundera vad som hänt och gör en grundlig undersökning.
Det visar sig att mitt käkben är så kraftigt och gömmer min tandnerv.
Så bedövningsmedlet når aldrig fram till tandnerven men flera andra nerver får känna av medlet.
Det ska gudarna veta. Jag var helt sned i fejjan.

Äntligen!!
Hon bara tittade på mig och sa det kan vara förklaringen för allt för alla år.

Vi avbröt allt! och börjar från början nästa gång.
men då tar vi nerven!

Jag har fått min upprättelse! Jag har inte känt fel!