Rollspel

Nu har jag alltså varit uppe hos mamma och tänk att det ska vara så svårt att vara sig själv hos dem.

Eller det är klart att jag är mig själv men jag är mig själv som jag var för hundra år sen.

Det är svårt att få dem att fatta att jag inte är den jag var då, när jag bodde hemma.

När det tas så för givet att jag ska vara på ett sätt så känner jag mig nästan tjabbig som inte är sån som de förväntar sig.

Det är så besvärligt med mig!
Jag, som är så kräsen.
Det är så besvärligt att de inte har saker som jag kan äta hemma.
Det ska ojas och åbäkas och påtalas att;
jaha jaja vi har väl inget som passa förståss.
jaha jaja vad ska vi göra nu då??
OJoj, men kommer hon bli mätt?

Och jag går där och får ont i magen och känner mig sååå besvärlig och jobbig.
Till slut känner jag att jag inte kan äta något.
Usch , det enda de har är sånt som inte jag kan äta.

Och glömmer eller vad det nu är att jag har ju börjat äta nästan allt om inte annat så smakar jag allt nuförtiden.
Men de tror de inte på heller.
"För jag vågar ju inte smaka! "
Fast jag säger att jag har smakat så står de och talar om att det där kommer jag aldrig våga smaka!

Jag säger att duka fram det som de vill ha!
Jag äter det jag vill äta och jag kommer bli mätt.
Men jag tror inte att de lyssnar eller de hör inte för de står och pratar om att jag inte kan äta något!

Ok, jag var kräsen när jag var liten.
Men jag har lärt mig och jag kan med sorg inse att det är så mycket som jag gått miste i många år bara för att jag inte vågat smaka.