ett barn kort

Igår började Jacob på gymnasiet i Uppsala, byggnadsmåleri.

Nu ska han flytta till sin pappa.
På en gång när han sa det gjorde det ont.
Nej, inte min Jacob. Min lilla som var den lilla i så många år...
Jag mindes bara alla goda minnen, hur hemskt tomt det skulle bli utan honom...
Men så tickade klockan på ett litet tag och minnena med dem.

Han har ju inte varit lätt. det har varit mycket tjat och gnat. Jag har varit arg så många gånger, ännu fler har jag varit så orolig så jag knappt fungerat.
Han har saknat sin pappa, han har längtat och pratat om honom.
Han har varit besviken och känt sig som pappan inte brytt sig om honom, på det sätt som han önskat.
De är ju så lika, de har så mycket gratis.
Äntligen ska de få kontakt, alltså riktig kontakt på vardagplanet.
Det gläds jag åt.
Det ska bli skönt att pappan äntligen ska få slippa mina tråkiga samtal om hur Jacob har betett sig.
Ibland har det känts helt värdelöst att den enda gången vi pratade var om hur knasig Jacob gjort, varit, betett sig.
Nu ska jag få slippa det förhoppningvis!
Men tomt det kommer bli.
Han är ju som han är, öppen.
Helt rakt berättar han allt (även sånt som jag som mamma ibland inte vill höra...
Vill inte att han ska veta att jag ens förstår såna ord... )
Just då kan jag nästan bli generad.
Fast glad över att han törs prata med mig om allt.
Fnittrar för mig själv.
Skräms över hur många ungdomar beter sig.
Stolt över hur hans tankar går många gånger.
De samtalen kommer jag sakna!
Fast han kommer väl vara hemma hos oss ofta, ofta!!
Hoppas jag