tJAFS

I detta hus händer eller borde det hända så mycket hela tiden.
Så när vi är hemma allahopa så blir det liksom så att vi (jag och Adde)måste turas om att vara "barnvakt" så den andra hinner göra något nyttigt och alla måsten. Och oftast är det jag som ska passa barn medan han hinner göra det nyttiga.
Sen tar han över om småttungarna håller på att river huset eller grannarnas eller något liknade fantasieggande...
Medan...ja gissa...jag lagar mat!

Men jag kan tycka och längta efter att vi gör något tillsammans alla.
Och det behöver inte betyda att vi ska stå på huvvet och hjula hela tiden.
Inte alls överträffa något eller någon.
Utan bara kanske ta en promenad tillsammans så barnen får göra något sånt med både sin mamma och pappa ibland.
Så vi hinner umgås en liten stund.

Plus att jag är otroligt trögstartad. Jag behöver den största, hårdaste sparken där bak för att komma igång och röra mig.

Så idag ville jag förena nytta med nöje .

Men jag kände i hela kroppen att mitt förslag till en gemensam promenad inte föll så väl ut.
Det var inte vad han hade planerat att hinna med innan jobbet.
För Adde stod just i begrepp att byta om till arbetsbyxor och höll grovdammsugaren i andra näven och hade hunnit dragit fram diverse verktyg...

Men så såg jag på honom att han förstått att jag verkligen ville gå en sväng tillsammans.
(Efter att jag gråtandes sprang upp hit, till datorn. Äntligen nån som lyssar på mig till punkt!)

Det var redan försent.
Förstört!
Då visste jag ju att han ville inte gå ut och gå med mig och barnen.
För nu ändrade han sig för att göra mig glad.
För min skull...
...så det märktes.

Så jag tvärvägrade.

Till slut skrek han.

Då surade jag.

Sen städade vi.

Så det blev ingen promenad och Adde hann inte göra det som han hade inplanerat innan han åkte till jobbet.

Hejja Vickie friskt humör!