Könstigt

Jag tycker ju att Juliana är söt förstås. '

Precis som alla andra mammor tycker om sina barn.

Men det konstiga är tycker jag att hon är lik mig när jag var liten.

Och jag har aldrig varit söt.

Hos oss var det min lillasyster som var den söta, gulliga tösabiten.

Jag var den där pojkflickan som var tvungen att ha håret kortklippt för jag hatade att kamma mig. Sen betydde nog inte frisyren något större för mig heller.

Så för att i korta ordalag beskriva mig som liten tjej,

kortklippt (med lugg strax under pannbenet),helst naken (det har försvunnit i takt med kilona),det man såg av mig var nog uppochner, jag älskade att gå på händer sen hördes jag nog och syntes, glad och framåt.

Jag minns inte att jag använde kjol eller klänning. Och alla kläder jag hade blev skitiga på en gång, alltid var jag svart under naglarna.

Men jag minns att jag var så stolt över min lilla syster om var sååå söt med lååångt hår (som jag klippte av sen) klänning och alltid så näpen och lagom inga känsloyttringar i onödan. Ibland ville jag vara mer som henne.

Nu när jag ser kort på mig i Julianas ålder så är vi jätte lika?!

Men hon är söt och jag var det aldrig.

Mamma tyckte nog att jag var söt...

Tro nu inte att detta är ett försök till att få uppmärksamhet! This is how I upplevde det!

Jag har aldrig mått dåligt av det!