Det gör ont

Det gör så ont i både kropp och själ.
Jag har precis läst om Matilda och hennes "dumma prickar" i huvudet.
Hon fick hjärtumör diagnos när hon var 3 år. Hon kämpade mot sjukdomen i 5 år innan den vann och hon försvann.
Jag var in och läste på deras blogg som de har skrivit under hela sjukdomsförloppet.

Vigg låg i min säng för han skulle få somna där, ber mig efter en stund
-snälla mamma kan inte du ligga bredvid mig?

Rent spontant är jag på väg att säga nej att jag sitter här uppe enstund för snart måste jag gå ner och plocka och städa lite.
Men jag har precis läst om Matilda...

-Ja, jag kryper ner en liten stund till dig säger jag och kryper dit.
Jag ser hans lilla ansikte stråla, han blev så glad.

-Jag vill att det alltig ska vara en fin dag så du får vara glad säger han och borrar in sig i min famn.
Han, själv blev så glad att det bara måste betyda att jag var lika glad.
Där låg vi, jag med tårarna rinnande och han somnade så fort med sin lilla hand i min först med ett hårt tryck sen åkte min hand ur hans grepp när han mötte sömnen med ett leende i ansiktet.

Jag ligger där med alla tankar...
Naturligtvis tänker jag på allt som jag inte är bra på.
Jag ger mig själv hur mycket skuldkänslor som helst.
Bara idag har jag skällt och bråkat och längtat efter att det skulle bli kväll så de snart får gå och lägga sig.

Tänk om...

Jag tänker på lilla J min en arbetkamrats pojke som i oktober fick diagnosen leukemi.
Hur hela deras liv bara ställde sig rätt upp, stannade.
Det finns ju i ett slag inget som betyder något.
Jobb, pengar, sin egen hälsa allt tappar betydelse.

Jag träffade J för inte så länge sen.
Jag blev skitnervös när jag insåg att jag skulle träffa honom. Vad säger man? Allra helst till en 6- årig pojke?
Det blev krystat till en början. Jag kändemig asdum.
Jag, en vuxen människa som inte vet hur jag ska bete mig...
Men det tinade upp och vi retade varann som vi gjort förut.
Han tyckte att det var jättekul att jag var så känslig som han kallade mig.
Jag är känslig!
Men att titta på hans inoperade grejer i hans lilla, smala kropp det får nog vem som helst att bli lite känslig.
Han tyckte att det var skoj och retades hela tiden och tyckte att jag skulle titta på hans "port" som sitter inoperad strax under nyckelbenet.

Det som satte mest spår i mig efteråt var hans omställning, det var helt naturligt för honom att vara sjuk. Han pratade om sitt liv med leukemi som ett normalt tillstånd.
Visst kunde han säga något om tiden innan han blev sjuk men då som ett tillstånd som var innan han blev sjuk.
Han berättade om hur jobbigt han har det när han fått cellgifter att han mår så dåligt.
Han tyckte det var tråkigt att de bor så långt från havet för där kan han få bada, det är för mycket bakterier i sjöar och pooler.
Hans mamma sa att de kommer antagligen inte hinna med nån "badsemester" för han ska genemgå en ny cellgifts kur och han blir så dålig en längre tid efter också...
Det är så orättvist!

Jag kramar om Vigg och pussar honom i håret och går upp tacksam för att vi fick chansen till denna lilla stund av gemensam lycka!

Jag får tacka Matilda. En liten ängel som gav mig tid till en stor stund med min lilla son.
Sov gott