donk....

vi var på kalas en gång i tiden.
på kalaset fanns en liten tjej som inte lärt sig gå ännu.
flickungen var ju naturligtvis i centrum, söt och glad, kröp hon från vägg till vägg.

En gammal dam gick bakom och hade lite koll ett tag.
kameran hade hon runt handleden i ett band, förståss i högsta hugg. allt för att inte missa en ögonblicksbild.

tösabiten satt stilla ett tag och tittade sig omkring.
då gick tantan fram och skulle väl kika lite på flickan.
Då hade tanten antagligen glömt att hennes kamera hängde runt handleden...,
Kameran kom med en smäll i huvudet på jäntungen...
vilket snarast resulterade i skrik, grin och gråt.

föräldrarna kom som skjutna ur kanoner....
och tanten säger.
-ojoj, hon drog ur något ur bokhyllan så hon fick det i huvudet...

Jag satt och trodde inte mina öron??
kärringen ljög!
och hon höll fast i lögnen resten av kalaset.

men jag fattar inte?
det var ju ett misstag, en olyckshändelse och ingen katastrofal sådan heller.
men tanten kunde inte stå för det.

först trodde jag att jag hade blivit knäpp men så visade det sig att det fanns åtminstone ett ögonvittne till.
det hade hänt så som jag såg det.