Total nonchad

För några år sen lärde Adde känna en man som började hänga hos oss.
Jämt.
Det spelar ingen roll vad det var för väder, årstid eller tidpunkt.
Han bara kom.
Visst jättehjälpsam och duktig och ville väl.
Och han var totalt ointresserad av mig.
Jag menar inte att han skulle gå och dregla efter mig men åtminstone komma ihåg vad jag hette.

JAg skojar inte när jag säger att vi låste och kröp efter golvet ifall han skulle komma.
Det låter helt befängt!
Vi borde ha sagt till honom rätt ut att ta å tagga ner nu!
Han gick i våra skåp och lådor som han bodde hos oss.
HElt plötsligt stod han och värmde mat utan att fråga.
Gick och tog sig en bärs lite då och då.
Och var så himla snäll. Hjälpsam och duktig!
och ensam.
Det hände en del runt honom och runt oss ung. samtidigt så helt plötsligt dog allt ut. Vi har inte sett honom på nåt år nu.

Tills igår, då möter jag honom inne i stan.
På en gång känner jag den välbekanta lilla ångesten slå ett slag i magen men så är det kul ju.
Höra hur allt gått för honom.
Men han kände inte igen mig.
Jag fattar inte?!
Jag har fött och gött både honom och hans barn under en väldigt lång tid.
Men jag visste ju redan då att jag var helt ointressant. Eftersom han inte ens visste mitt namn.
Jaa, snacka om att ligga lägst på skalan.