Egostisk och självisk

jag har precis gått upp.
Sovmorgon, återigen.
Det är alldeles, alldeles...alldeles underbart!

Men ack så egoistiskt.
Den stackarn som gick och gifte sig med mig får aldrig sovmorgon.

För så fort han sover hemma och inga måsten får upp en såsom jobb, skola e dy.
Så går han upp. Utan knot och klagan medan jag ligger där och tittar upp och hör honom säga; ligg kvar du en stund.
och jag ligger kvar! det kan du lajta på!

Jag ligger och slumrar fram och tillbaks, vaknar och lyssnar på resten av den vakna familjen och njuter av deras småprat och skratt.
Och drabbas hårt av dåligt samvete.
När ska det bli addes tur att få sovmorgon!?!?
Jag lovar mig själv att jodå imorrn ska han få minsann få sova!

Så kommer nästa morgon.
Jag går upp med småttungarna och längtar och tycker det är såååå tråkigt och trist att han ligger där uppe!
Det enda jag vill är att han kommer ner till oss så vi kan umgås tillsammans som en familj.
snart ska han åka och jobba då är jag ju ensam igen...
Tänk vad mysigt det är att vara vakna tillsammans hela familjen, äta frukost och småbabbla om vad vi ska göra under dagen..

Så det slutar med att jag antingen skickar upp barnen och de får fråga honom om han verkligen vill sova längre, (krama och pussa på honom ordentligt säger jag innan de går upp)
eller så går jag upp, kryper ner och klappar och kramar och småpratar och konstigt nog så vill han komma upp sen!
Han har liksom vaknat till efter att både fru och barn klappar och kliar på ryggen och kommer med massor av bra föslag på vad vi kan göra under dagen.

Så ser hans sovmorgon ut...
Jag måste skärpa mig.
låta karlsloken få sova nångång!