Som den mamma jag är, är jag naturligtvis rädd om mina barn.
Förutser faror och annat som på något sätt kan skada de små.
T ex
KLättrar de i träd så har jag rekat av trädet innan de kommit upp och kan påtala att det är en gren som ser vek ut eller så plockar jag helt sonika ner dem.
(Oftast står jag under och oroar ihjäl mig)
Jag blåser på maten om den är för varm så de inte ska bränna sig eller talar om att maten är varm.
Innan vi går över en väg ser jag till att de inväntar mig eller så springer jag ikapp dem så vi är vid vägkanten samtidigt
JAg kan komma på hur många exempel som helst...
Ibland känner jag mig som en illvarslande Saida.
Fast det aldrig har hänt nåt allvarligt.
Men det kanske är för min förmåga att se in i framtiden om vad som skulle kunna gå illa...
Samma dag som Juliana kunde gå tillbaka till dagis..
På väg till bilen går hon och tittar på en dagiskompis som sitter en bil...
Hon tittar och tittar och springer rätt in i vår bil.
med ansiktet före...
Det gjorde ont!!!!
På kvällen när vi tog en kvällsmacka så gapar hon för att ladda in nästa tugga...
In med mackan.
hon biter till riktigt ordentligt i sitt eget finger!
Det gjorde ont!
Men såna grejer?!
Det kan ju ingen förutspå.
Det är jobbigt att vara mamma, jag ska rädda dem från div olika faror eller tänkta faror
nu ska jag rädda dem från sig själva också
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar