Kräkångersnoret

En natt för några år sen kom jag hem efter galej med en kebab i påse.
Adde hade gått och lagt sig och sov sin skönhetssömn.

Jag var milt sagt sällskapssjuk!
Det är jag jämt men nu ville jag att han skulle komma upp och göra mig sällsis medan jag käkade min kebab.
Och i min värld skulle han vara jättenyfiken på hur kvällen varit, helst med många smaskiga detaljer om vad folk hade gjort...
Det skulle aldrig inträffa att han skulle vara intresserad men då den kvällen skulle han få sig sånt till livs vare sig han ville eller inte.

Så jag satte mig i köket efter att ha försökt få upp honom.

Satt där och plockade fram min kebab och pratade med honom hela tiden och försökte på alla sätt lura upp honom.
men han låg mest och fnissade i sängen och ville att jag skulle skynda mig dit istället.

att äta kebab är kladdigt!
Jag var så smart så jag gick och hämtade en handduk som jag la på golvet framför stolen så satt jag och halvlutade mig över handduken.
det skulle bli lättstädat tyckte jag.
Jag pratade och skrattade och ville att tråkmånsen i sängen skulle komma till mig.
men vips så var kebaben slut så han hann inte komma upp innan jag gick och la mig.

Morgonen efter var inte jag lika pigg som Adde ( konstigt)
nu ville han att vi skulle prata och kramas och kanske gå upp och göra lite frukost.
Men jag orkade inget!

Till slut gick han upp själv.

Så hör jag hans ljuva stämma...
-Men va f-n? har du suttit och kräkts på handduk i köket...

I några sekundet trodde jag det nästan....