I somras ramlade en kille från Sala ner från en byggnadsställning och försvann ur vår värld och det har satt sig hos mig.
Jag tänker ofta på honom och allra mest de som blir kvar.
En sån onödig olycka.
Det var så onödigt alltihop.
Idag får jag veta att en av mina allra bästa vänners son föll ner 12m(!) från en byggnadsställning igår.
Helt mirakulöst klarar han sig.
Han skulle "bara" ändra om på skyddsrepet...
Han faller och slår i ställningarna på vägen ner så hjälmen försvinner och han slår i ställningarna flera gånger på sin väg ner.
Hans kompis står nedanför och ser allt.
Han tycker att tog längre tid för Patrick att komma ner än det tog för honom att ringa 112.
Det är ofattbart att han klarade sig!
Ofattbart med tack och lov!
( läs mer här..)
Han är hemma nu totalt blåslagen och med skärsår i huvvet.
Det är såna här gånger ma inte ska tänka "tänk om"
men ändå kan man inte låta bli.
Fasen det är ju Jeppas äldsta vän fast de kanske inte umgås överdrivet nu så tror jag att de vet att de har varann precis som deras mödrar...
Och nästa vecka kommer sotarn hit.
Jag får nog åka hemifrån så jag inte står och skriker och råkar skrämma ner honom fån taket
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar