skvaller

Jag tycker att Adde och jag är en och samma person.
Asså på sätt och vis.
Jag pratar med honom om allt.
Jag kan inte komma på något jag inte pratar med honom om.
Är det någon som berättar något för mig så berättar jag det för Adde också.
(Asså i princip allt skvallrar jag med Adde om.
Allt som man kan glädjas åt och skvaller i tredje hand.
Om en kompis berättar något om sig själv som ingen annan har att göra med så är jag tyst.)
Jag kan behöva diskutera och glädjas ihop med nån och det blir liksom naturligt att sancka med honom.
Oftast så vet jag och mina närmaste att det är naturligt att man pratar med sin "man" om allt.
Jag vet att när en av mina pratbästisar berättar något så säger hon att man kan ligga lite lågt med detta ett tag, men det är klart du får ju snacka med adde om det.
vad det nu än kan vara..

Nyligen sa han till mig...
Åh, jag håller på att spricka.
Du vet att om ¨nån berättar något för mig oc hde ber mig att hålla tyst om det.
Så lyssnar jag och pratar så mycket som den själv vill prata om det.
Sen går jag därifrån oc hövertalar mig själv att glömma bort saken så jag itne kan säga nåt.
MEn nu har jag vetat en sak ett tag och jag vill så gärna berätta och jag kan inte glömma bort det.

Det är vid såna gångner som jag känner att vi tycker inte lika om allt.
Jag känner mig överkörd. Det känns som om han misstror mig. att jag på en gång skulle skvallra, ringa runt till mina tjejer och frossa.
Hmm det skulle jag ju inte.

Så det var inte ett dugg kul att få ta del i den hemligheten.

Adde hade smsat personen ifråga och sa att han hade svårt att hålla tyst inför mig.

Så jag fick veta.
Men hade jag inte fått höra hela den långa historien före så hade jag helt spontant kunnat glädja mig åt att några i vår bekantskapskrets ska bli föräldrar.
Så ett stort Grattis!
men jag känner mig dömd.
Skvallertacka


och okej då..
Jag vill ge all heder åt Adde!
För trots allt så är det ju en sån som man vill ha och prata med.
En som man kan lita på i vått och torrt.


Fast jag vill ju veta allt....