Vi åkte till kyrkogården och småttungarna tyckte det var mycket spännande!
De hade väldiga diskussioner var de döda var?
Under marken eller ute och gick.
Helst plötsligt började jag känna mig svag och skör.
Tänkte på morfar och farmor och de andra som försvunnit ur denna värld.
Så träffade jag på en kompis som var lite ledsen.
Så var det en kompis jag úmgicks mycket med när vi var yngre.
Hennes pappa dig tidigt och hennes ena dotters pappadog i en bilolycka när hon var en liten bebis.
Jag kände att nu kommer jag börja böla på riktigt.
Det är fullt normalt och inget att skämmas över men jag ville inte.
Tänk om jag inte skulle kunna sluta?
Så var ju L hos oss för första gången. Ville inte visa upp den gråtande sidan på en gång.
Så ag och svalde och svalde och så tittade jag på Adde för att hämta lite styrka.
Ge mig styrka tänkte jag när jag fick syn på honom.
Han hade uppenbarligen börjat frysa och hade hittat i en ficka Viggs gamla mössa.
En mörkblåfleece sydd som en mjölktetra med 3 narrtofsar högst upp, ljusblåa.
Då behövde jag inte gråta något! Det liksom försvann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar