sentimental

jag är i en svacka just nu.
gråtfärdig och lättrörd.

det är nästan så jag inte kan skriva om det.
får ett tryck över bröstet.
och egentligen är jag bara löjlig.

Tiden går så fort.

det känns som om jag måste stoppa upp hela tiden och frysa ögonblicket.

Jag vet att jag inte kommer få fler barn.(för att jag inte vill)
men känner sorg.

När småttungarna hänger i knävecken och skrattar åt den andra fladdermusen som hänger bredvid sig.
De ljusa håren som spretigt hänger ner i gräsmattan och deras fniss som bryter tystnaden.
Då måste jag stanna tiden.
och skapa ett minne som jag aldrig får glömma.

Jag tog allt för givet med Jesper och Jacob.
De var, och är underbara och bäst men jag stoppade aldrig tiden, jag minns inte kristallklart.
Jag visste inte att det skulle gå så fort...
Det är lite ångest.
Vill minnas, vill se det framför mig igen...

Därför måste jag nu med Vigg och Juliana stoppa upp och ge mig ett glasklart minne.
Juliana som springer i shorts med sina snabba steg i det alldeles nygröna gräset fort, fort för att möta Adde.
Vigg som forskande letar i gräset efter skalbaggar.

Tiden kommer inte tillbaka.
och jag tror att jag just nu har en liten pärs och försöker frammana minnen som kanske inte kommer på studs.
De finns ju andra minnen, inte just de som vigg och juliana gör just nu...

så jag är så fjantig.
Går omkring här med gråten i halsen och vill inte sluta titta på ögonblicket som just lämnade över till nästa ögonblick.