fredag 24 april 2009

sentimental

jag är i en svacka just nu.
gråtfärdig och lättrörd.

det är nästan så jag inte kan skriva om det.
får ett tryck över bröstet.
och egentligen är jag bara löjlig.

Tiden går så fort.

det känns som om jag måste stoppa upp hela tiden och frysa ögonblicket.

Jag vet att jag inte kommer få fler barn.(för att jag inte vill)
men känner sorg.

När småttungarna hänger i knävecken och skrattar åt den andra fladdermusen som hänger bredvid sig.
De ljusa håren som spretigt hänger ner i gräsmattan och deras fniss som bryter tystnaden.
Då måste jag stanna tiden.
och skapa ett minne som jag aldrig får glömma.

Jag tog allt för givet med Jesper och Jacob.
De var, och är underbara och bäst men jag stoppade aldrig tiden, jag minns inte kristallklart.
Jag visste inte att det skulle gå så fort...
Det är lite ångest.
Vill minnas, vill se det framför mig igen...

Därför måste jag nu med Vigg och Juliana stoppa upp och ge mig ett glasklart minne.
Juliana som springer i shorts med sina snabba steg i det alldeles nygröna gräset fort, fort för att möta Adde.
Vigg som forskande letar i gräset efter skalbaggar.

Tiden kommer inte tillbaka.
och jag tror att jag just nu har en liten pärs och försöker frammana minnen som kanske inte kommer på studs.
De finns ju andra minnen, inte just de som vigg och juliana gör just nu...

så jag är så fjantig.
Går omkring här med gråten i halsen och vill inte sluta titta på ögonblicket som just lämnade över till nästa ögonblick.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Men du har ratt att kanna sa...du skapar minnen varje dag,alla kan vi kanske inte komma ihag,det ar bara manskligt...Om du var har nu skulle jag krama om dig ordentligt,Och bjuda pa en gin och tonic...sa klart! Pussa de dina/Malin

tiindra sa...

Ja, tänk om man kunde stoppa tiden en stund.......
Som jag känner så med första barnet är man oerfaren för man vet inte vad man ska suga åt sig och bevara i minnet....sedan med de andra tar man igen det som man ville minnas som man kanske inte har gjort...och man blir medveten om det och tänker mera på det..
Och visst skulle det vara bra om man kunna frysa stunden ibland..
Jag är en kvinna som älskar småbarn så för mig nu när jag inte har nga smått känns lite tomt...men jag får nöja mig med de jag har på jobbet :0)...

farmor Monica sa...

Precis som du gör gjorde jag när våra barn var små. Jag stannade upp ibland och bara njöt av att se dem i en helt vardaglig situation och denna händelse blev till en alldeles speciell händelse inom mig. Jag kan därför framkalla minnet av denna speciella händelse när som helst och än i dag njuta av den lika mycket som den gången , då den verkligen ägde rum.