jag har lätt till gråtoch skratt...
tyvärr när jag tänker på gråt.
Imorse ville inte vigg gå till fritids.
han tycker det är jobbigt när det inte är skola.
I hans klass är de 7 st.
på fritids är det hur många som helst.
så det måste kännas stort att komma dit och mötas av stoj och ståhej från en massa barn som dessutom är större.
Imorse när jag lämnade honom, jag var ju tvungen.
vi jobbar ju.
så stod han där alldeles ensam och såg så liten ut och tittade på alla barn som rusade omkring och skrattade.
Bara han och jag såg ingen ifrån hans klass.
vi vinkade till varann och han sprang tillbaka till mig och gav mig en kram och ställde sig igen, alldeles ensam och tittade.
då gör det baske mig ont i mammhjärtat.
för precis innan hade jag lämnat Juliana som bröt ihop och grät och skrek och ville till mig så en fröken fick hålla i henne..
USCH!
då undrar man varför man i hela världen måste jobba för?
när det viktigaste man har i livet är ledsna?
tillslut var jag tvungne att ringa till fritids för at höra om vigg kommit in sig och lekte med nån.
tyckte att jag bringat mod och stryka för att ringa utan att bryta ihop.
men säkert.
så fort jag skulle börja prata så var det kört, hulkade och tjöt som en gris.
åsså skrattade jag naturligtvis på samma gång för jag är så löjlig.
kan inte prata om något känsligt utan att grina....
Allt var frid och fröjd med både vigg och juliana.
han satt och lekte med ett stort leende i ansiktet och Juliana hade lugnat ner sig efter att jag försvunnit.
blääää
4 kommentarer:
Igenkänningsfaktor 100!
Vissa dagar önskar jag att man kunde flytta tiden tillbaka x antal år, då hela samhället liksom byggde på att mamman var hemma med barnen.
En del annat har ju hänt sen dess som jag inte skulle vilja vara utan, men jag hade gärna varit hemma med Skrutten om det varit möjligt.
Men oj vad jag kanner igen mig...Noah har haft separationsangest lange i skolan,borjar bli battre! Men visst gor det ont i hjartat?! Kram m
Jag känner igen mig jag med ....det hemskt när barnen inte vill vara där och det skär i hjärtat på en...fast jag vet att det går över när man gått..oftast ivarjefall...
Ja, tänk om livet kunde vara så att man kunde bestämma hur man ville bara man ser att barnen mår bra....men så lätt är det inte..
Åh vad man känner igen sig. När jag kom till jobbet häromdagen var jag skitledsen för att Saga blev ledsen när jag lämnade henne. Jag sa det till en annan mamma på jobbet och jag sa också att man känner sig som en urdålig mamma som lämnar ifrån sig ett gråtande barn. Då sa hon någonting bra: Men det är ju kanske ett gott tecken att hon gråter, det betyder ju att du är en bra mamma och att hon inte vill bli lämnad av dig.
Det kanske kändes lite bättre när hon sa så.
Skicka en kommentar