brännan

jag är inte så jätte förtjust i att gå omkring i lite kläder.
Allre helst nu när jag är totalt likblek och svårthårig på valda (inte jag som valt) delar av min hydda.

i år ska jag släppa på mina begränsningar har jag tänkt.
jag kommer fortsätta att vara vitare än en snöflinga på samma delar om jag inte klär av mig.

Det är ju så, det är bara att ta av de sköna, döljande kläderna så får jag åtminstone färg.
å så fort jag har färg känns allt lite lättare, framför allt jag och det är det jag vill.
sen är det inte så snyggt att gå omkring i en kritvit del.
brun i ansikte och bröst, likblek över fetmagen och ner till strax över knäna därefter brun igen.

Igår efter jobbet var jag ensam hemma med barnen adde jobbade.
Perfekt tillfälle att strippa.
av med kläderna och på med ett par kortkortashorts och ett linne som jag vek upp till under behån.
skrattade gott åt mig själv en stund och gick ut.
fåglarna försvann! de trodde istiden kommit tillbaka...
Ärligt, det såg för jävligt ut.
Dessa ilkbleka ben med långa svart hårstrån...
jag tyckte att jag inte behövde genomgå någon sorts hårborttagningskur i går eftersom jag var ensam med barnen.

Jag hann precis gå ner till bäcken och leta grodyngel när jag hör hur en bil parkerar.
Jag undrar varför jag inte tog med mig en hellång morgonrock med ut som jag kunde ha på 2 cm avstånd hela tiden?
sen hör jag 2 manliga stämmor ropa
-hoho, hallåååå är det någon hemma?

jag tittar ner på min kropp rullar ner linnet och önskar att jag tagit ett som åtminstone når helt över magen när det stannade i navlehöjd.
-jaaaa, svarar jag och ser Micke och Tomas kommer inramlandes på grusgången.

fan!
fast vi hade mycket trevligt.