gummi

jag har ibland fått höra att jag grimascherar en del när jag pratar och berättar...

idag pratade vi om tatueringar på jobbet (hur vi kom dit, vet jag inte) men de frågade mig om jag hade nån eller om jag skulle tatuera mig.

Jag har ingen tatuering. och ska jag skaffa?
Jag har alltid kunnat skylla på min smärträdsla...
men nu insåg jag...

När jag var i 22 årsåldern bodde jag i lägenhet och hade en grannfamlij ovanför med en pigg och alert medelålders mamma.
Jag minns så väl när det en kväll blev ett otroligt liv utanför lägenheten.
Nyfiken i en strut smög jag till fönstret för att tjuvkika på vad som hände...

Damen ovanför är ordentligt på lyset står och skriker efter sina barn.
och när de tittar ut tjuter tanten av glädje.
-Jihoooo!!!!! Kolla! skriker hon
tar tag i sin överdel drar ner den och blottar sitt bröst.
Där prydde en illandes ny tatuering.
-OOOOO, jag fick den av honom i 40 årspresent, skrek hon lyckligt och pekade på mannen bredvid.

Jag mådde nästan dåligt åt att en så gammal kvinna var så full och hade tatuerat sig!
Försökte hon vara yngre än hon var?
och så lovade jag mig att ALDRIG man skulle tatuera sig i så gammal ålder!

när jag hade berättat klart detta för mina elever skrattade de och sa
-Snälla! kan du inte berätta det igen!
-va? sa jag väldigt undrande...
-det är så roligt att titta på dig och ditt ansikte när du berättar något!

inte riktigt den reaktionen jag trodde jag skulle få...