jag brukar möta en gammal farbror när jag är ute med hundarna.
han är verkligen gammal!
han blir iaf väldigt sentimental när vi möts och glad!
glad i Bazir och bazir blir glad han med.
farbrorn har haft en pincher, brun likadan en gång i sitt liv.
när hans fru levde.
han hade fått den av sin bror när han levde.
Imorse hörde jag att allt han sa och berättade sker i dåtid.
hans rynkiga gamla ansikte var stelare än vanligt av den kalla blåsten och tåren rann nerför kinden'
av kylig vind?
eller av ett längtanfullt minne tillbaka i tiden?
eller av en stunds glädje min bruna pincher gav honom på morgonen?
3 kommentarer:
Å så vacker bild på söta grabbarna
Blev så förvånad inget By the way idag
Hi Hi
plastmor vare
Han är inte en möjlig husse till vackra Bazir?
Härligt att hundarna kan skänka så mycket glädje iaf :D
Skicka en kommentar