På morgonen efter att farfar hade gått bort så var jag ensam med barnen och skulle berätta.
Vi tände ljus och tänkte på farfar och lät tårarna rinna.
iallafall på mig och Vigg.
Juliana är ju lite yngre och tycker att det är naturligt att man ska dö.
men hon var ju tagen av situationen ändå.
Hon klappade sig på magen och sa
-jag gråter inte men det känns konstigt i magen, det pirrar.
jag tycker det var bra sagt och man behöver ju inte gråta det kan ju kännas olika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar