trilla

varför kommer tårarna när jag inte är ledsen?

det är ett enormt handikapp.
Det som jag vill säga försvinner med tårarna nerför kinderna.

Förut kunde Adde bli arg på mig när jag började tjura mitt i ett bråk/diskussion eller vad fan ma nska kalla det.
Han trodde att jag försökte gråta mig till min vilja fram.
fast det absolut inte var därför.
mer ilska.
jag blir så arg så tårarna sprutar!
(jag kan jobab extra i stadsparksdammen som fontän om den pajjar.)


Som häromdagen i skolan.
Då började jag störtgrina!
antagligen för att jag tyckte att det var så jävla trist!
varför ska sånt här behöva hända.
och
vad duktig jag är som vågar säga ifrån.
och
stackars barn som måste vara med om sånt här.
och sen
grät jag av ilska för att de där eländiga tårarna skulle fram.

Det jag fick höra sen var ju..
"sen började hon tjuta och sprang därifrån."

men det var ju inte det som var grejen!!
det fick ju orsaken att tappa stinget,
fan!!!

jag minns en gång när jag skulle ringa chefen på SJ.
Jag hade fått nog.
Det var etter värre på jobbet!En jobbarkompis mådde pissigt och ingen som bestämde fattade hur vi hade det!
Jag var så arg i bilen hem så jag kokade och pratade med mig själv!
jag gjorde upp en pratplan! Nu skulle chefen få höra.
Vi kunde inte få ha det så här!

Jag lyfte på luren och var rätt orolig, hade aldrig hållit på så här förut!
men denna gång var det ju en arbetskompis som mådde dåligt så jag ringde av den anledningen.
Det är också typiskt.
jag gör aldrig sånt här för min egen skull!
då kan jag bita ihop emn märker jag att nånannan behöver hjälp så går jag i taket!

När chefchefen svarade så sa jag
-Hej, jag heter VIktoria och jag jobbar på resebutiken i Västerås sen knöts strupen ihop.
och jag grät och hulkade som jag aldrig gjort tidigare!
mellan hulkningarna fick jag väl fram att han måste vänta, jag behövde säga något...

hahahah!
så pågick det i säkert 5 min innan jag kunde prata.
hahahah!
usch, nu när jag tänker på det så blir jag röd om kinderna...
Jag fick fram det jag ville ha sagt och han tog mig på allvar.
men i några dagar efter ringde han till jobbet för att höra hur jag mådde...
ojojoj. hua



jag mninns en annan gång.
Jag var inte så stor.
Mamma fyllde år och ville så gärna ha en bautastor röd ros.
jag hade hört det och tog mina sista pengar och köpte den största rosen de hade i blomaffären.
sen när jag gav den till mamma började jag störtböla.

varför?
jaa,? kankse för att jag tyckte att jag var så snäll.
jag blev så rörd av mig själv?'

alltså det är ju förfärligt!
jag vet itne om jag måste radera detta.

eller så är detta ett bevis på att det ger så mycket att få ge
inte bara att få...

men det skulle vara mycket trevligare för mig om jag kunde kontrollera detta vätskeflöde!