en förklaring

När morfar var dålig och alla visste att det kunde bara gå åt ett håll så hamnade jag i en bubbla.

Det enda jag tänkte på var morfar och ringde det så hoppade jag högt och var rädd för att det var det samtalet som jag väntade på men aldrig vill ha...

när man var tvungen att göra allt det vanliga, handla, äta, tvätta osv var jag förvånad över att världen fortsatte att snurra.
Det stod stilla för mig och det fanns egentligen inget som var viktigt.

en sån enorm sak att mista någon som betyder så fruktansvärt mycket för en.
som höll mig i sina armar när jag var nyfödd, som alltid älskade mig vad jag än gjorde.

Det spelar ingen roll att han var gammal och inte orkade längre.
Det är ju en del av ens liv som inte finns kvar, bara i mitt minne och hjärta.
Jag visste inte om jag skulle klara saknaden...
men nu vet jag att jag klarar det men den kommer aldrig försvinna.


hur kunde världen fortsätta?

Vi är i den bubblan igen.

Addes pappa är snart borta...
och det gör ont...
det gör så ont att se Adde så ledsen