idag var jag på lunch med en chef från sj.
jag fick en värsta blombukett.
kändes rätt mysko att sitta och äta med en människa jag bara träffat 2 gånger tidigare.
och det var jättetrevligt!
det blev några tysta sekundrar där ibörjan, man vet itne riktigt vad man ska prata om...
och det är sånt jag itne fixar.
DÅ öppnar jag struphuvudet, låter stämbanden stämma upp i alla meningar de någonsin uttalat och öser ur mig, ALLT
Jag kan berätta om hela mitt liv bara det itne blir tyst.
så just nu sitter jag med lite ångest.
varför berättade jag det och det för henne?
hon måste tro att hon dateat ett rikspucko!
mundirre på hög nivå.
eller så tror hon att jag har fått lappsjuka på nya jobbet.
jag jobbar ju alldeles ensam där.
ingen att prata med.
så när jag väl träffar någon så tar jag igen det med råge!
men jag vill ju bara slippa den pinsamma tystnaden.
samtidigt kan jag tycka.
varför kunde de itne ha låtit mig få gå ut och äta med mina jobbarkompisar?!
det är ju dem jag saknar och skulle vilja träffa!
det hade ju faktiskt varit mycket trevligare och jag ahde inte behövt öppna upp hela mitt liv för nån jag inte känner.
Mina jobbisar vet ju allt redan!
hahaha
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar